Insikter och synvinklar

”Bostadsbrist”? Staden bygger vidare medan tomma lägenheter står mörka Trots att Helsingfors länge har pratat om “bostadsbrist” står tusentals lägenheter tomma. Samtidigt växer skulderna och vräkningarna bland unga. Vad går egentligen fel i stadens bostadspolitik? ”Bostadsbrist.” Det är ordet som i årtionden har präglat Helsingfors stadsutveckling. Vi har byggt, förtätat och planerat som om det största hindret för stadens utveckling vore ett alltför litet antal bostäder. Men nu befinner vi oss i en märklig verklighet. Trots att bostadsbristen fortfarande upprepas som politiskt argument visar siffrorna något helt annat. Kartan stämmer inte längre överens med terrängen, och Helsingfors står mitt i en bostadspolitisk paradox. Tomma bostäder trots ”bostadsbrist” I dag råder ingen fysisk brist på lägenheter i Helsingfors, tvärtom finns ett stort överskott. Hos Heka står 1 500–2 000 lägenheter tomma, och inom hela ARA-beståndet uppgick antalet outhyrda hem nyligen till omkring 1 600. Samtid...

I teorin har svenska och finska samma ställning i Finland. I praktiken är verkligheten en annan: många svenskspråkiga får inte använda sitt språk i domstol, och rättssäkerheten riskerar att bli tomma ord på papper. Finland är tvåspråkigt på papperet: svenska och finska har samma status enligt grundlagen. Men i praktiken? Står man i en rättssal utan att förstå språket, blir lagen plötsligt värdelös. För många svenskspråkiga är rätten att använda svenska i domstol inte en verklighet – det är bara en rättighet i teorin. Bristen är inte bara symbolisk. En enkät bland personal vid tvåspråkiga domstolar visar att 71 % anser att det finns för få svenskspråkiga domare och kanslipersonal. Nästan hälften säger att systemstöd och dokument inte ens tillåter ärenden att handläggas på svenska (Svenska Yle, 2023). Konsekvenserna kan bli akuta: en ung svenskspråkig person kan tvingas delta i en rättegång på finska – trots att hen knappt kan några ord på finska – vilket dramatiskt ökar risken för miss...

Helsingfors framstår som en lycklig och välfungerande huvudstad, men bakom fasaden växer en allvarlig vårdkris. När äldre, barn och svårt sjuka inte får den vård de har rätt till, hotas inte bara människors trygghet – även stadens moral och solidaritet prövas. Finland har länge toppat World Happiness Report, men samtidigt står vården – också i Helsingfors – på randen till kollaps. Vår position bygger inte på solsken, utan på tillit till fungerande institutioner: tryggheten i att staden och samhället ställer upp när livet går sönder. Men när Helsingfors äldreboenden saknar personal, när barn och unga väntar månader på psykiatrisk vård och när akutvården skickar hem svårt sjuka på grund av resursbrist, försvagas just den tillit som “världens lyckligaste land” sägs vila på. Statistiken säger att vi är lyckliga – verkligheten i huvudstaden visar något helt annat. Vårdkrisen utmanar Helsingfors självbild. Vi kan inte fortsätta kalla oss en modern och välfungerande europeisk huvudstad o...

​ Elsparkbrädena har snabbt blivit ett vanligt inslag på Helsingfors gator – och en årlig källa till irritation och fara. När trottoarerna fylls av hyrfordon blir frågan tydlig: vem bestämmer egentligen villkoren på trottoarerna? Varje vår dyker de upp överallt – lika säkert som svamparna i höstskogen. Och varje höst, när nätterna blir mörkare och halkan närmar sig, försvinner de långsamt bort från gatubilden. Elsparkbrädena har på några år blivit ett lika självklart inslag i Helsingfors som spårvagnslinjer och cykelbud. Men de har också blivit ett årligt irritationsmoment och en säkerhetsrisk. Företagen tjänar – staden städar Tanken bakom elsparkbrädena är på pappret förnuftig . De är snabba, tysta, lokala färdmedel som tar folk korta sträckor utan utsläpp och utan bilköer. Många använder dem för att ta sig från metrostationen till jobbet eller hem från festen . Det är inget fel med det – tvärtom kan de vara ett smart komplement till kollektivtrafiken. Problemet är inte att de...

I Finland har tvåspråkigheten blivit något man måste välja, försvara – och ibland också förklara. Pokkaruotsipriset visar att språk aldrig bara är grammatik och ordval. Det handlar om identitet, makt, tillhörighet – och om modet att ta plats. Tvåspråkigheten nämns ofta i den offentliga debatten, men sällan vad den egentligen innebär. När Folktinget presenterade kandidaterna till årets Pokkaruotsipris blev det tydligt: språk i Finland handlar om vem som inkluderas, vem som vågar tala, och vem som har makten över orden. Årets kandidater – författaren Sirpa Kähkönen, programledaren Joonas Nordman, koreografen Valtteri Raekallio, dirigenten Kati Sannelvuo och fotbollsdomaren Abdirahman Sugulle – har olika bakgrunder och yrken, men delar en sak: de har valt att uttrycka sig också på svenska. Det valet är politiskt. Inte partipolitiskt, men samhälleligt. Svenskan i Finland är inte längre något man får genom modersmålet, utan något man aktivt tar till sig. Och det kräver mod, tid – och ofta r...