Lycklig stad, vården i fritt fall: Helsingfors bryter mot sin egen moral

Helsingfors framstår som en lycklig och välfungerande huvudstad, men bakom fasaden växer en allvarlig vårdkris. När äldre, barn och svårt sjuka inte får den vård de har rätt till, hotas inte bara människors trygghet – även stadens moral och solidaritet prövas.

Finland har länge toppat World Happiness Report, men samtidigt står vården – också i Helsingfors – på randen till kollaps. Vår position bygger inte på solsken, utan på tillit till fungerande institutioner: tryggheten i att staden och samhället ställer upp när livet går sönder. Men när Helsingfors äldreboenden saknar personal, när barn och unga väntar månader på psykiatrisk vård och när akutvården skickar hem svårt sjuka på grund av resursbrist, försvagas just den tillit som “världens lyckligaste land” sägs vila på. Statistiken säger att vi är lyckliga – verkligheten i huvudstaden visar något helt annat.

Vårdkrisen utmanar Helsingfors självbild. Vi kan inte fortsätta kalla oss en modern och välfungerande europeisk huvudstad om invånarna fruktar sjukdom, ensamhet eller en ålderdom utan omsorg. Lyckan i Finland – och i Helsingfors – har alltid byggt på solidaritet och jämlikhet. Förlorar vi moralen, förlorar vi också vår identitet.

En moralisk kris i huvudstadens vård

Den finländska välfärdsstaten, som kommunerna och välfärdsområdena ska bära fram, bygger på en moralisk princip: ingen lämnas utan hjälp. När Helsingfors äldre inte får hemtjänst enligt plan, när barnpsykiatrin på stadens hälsostationer och centraler har köer på 10–12 månader, och när akutpatienter bollas mellan olika enheter, då är det inte längre ett administrativt problem – det är ett svek mot de mest utsatta.

När den offentliga vården inte fungerar ställs också Helsingfors inför frågan: vem tar ansvar när systemet sviker? Familjen? Frivilligorganisationer? Kyrkan? Eller marknaden, där endast de som har råd får snabb och trygg vård? Vi ser redan nu hur privata vårdjättar lockar dem som kan betala, medan de som inte kan fastnar i köerna. Två system växer fram: ett för dem med resurser och ett för dem utan – helt oförenligt med Helsingfors värderingar om jämlikhet och likvärdig service.

Vårdpersonalens etiska stress i Helsingfors är enorm. De går till arbetet för att hjälpa, men när resurserna inte räcker och prioriteringar måste göras, förvandlas god vilja till moralisk stress, ångest och utbrändhet. Många lämnar yrket – inte för att de slutat bry sig, utan för att systemet hindrar dem från att göra sitt jobb.

Förlorad tillit i Helsingfors

När äldre, funktionshindrade, barn och unga i Helsingfors inte får den vård de har rätt till, tappar vi mer än resurser – vi tappar framtidstro. Ett samhälle som signalerar att de svaga ska klara sig själva bygger inte tillit, det bygger misstro. Och misstro kostar mer än vård.

Helsingfors utvecklades från att vara beroende av kyrkans och frivilligorganisationernas diakoni till att bli en modern huvudstad med stark offentlig välfärd. Men när vården nu krackelerar uppstår den mest grundläggande frågan: Kan en stad fungera utan solidaritet?

Välfärd är dyrt, ja. Men misstro är dyrare.

När Helsingforsbor inte tror att vården finns att tillgå söker de hjälp oftare och tidigare, vilket överbelastar systemet ytterligare. Vi måste därför fråga oss: Har vi blivit en stad som bara mäter kostnader – inte lidande? Ser vi välfärden som en utgiftspost eller som det moraliska fundament som håller ihop hela vår gemenskap?

Det är först när vi vågar se vårdkrisen som en moralisk kollaps – också på kommunal nivå – som vi kan förstå dess verkliga betydelse och börja återuppbygga den tillit som bär Helsingfors.