Tvåspråkighet på papperet, enspråkighet i vardagen

I teorin är Finland tvåspråkigt. I praktiken tvingas svenskspråkiga ofta klara sig på finska eller engelska. När de juridiska löftena inte möter verkligheten i vardagen hotas både jämlikhet och respekt för invånaren.

Svenskan osynlig trots lagen

”Hur vet man att bussen anlänt till Närpes?”
”Nå, tolken steg ombord.”

Det är en vits, javisst. Men bakom humorn finns en verklighet som många svenskspråkiga i Finland möter varje dag: hur fungerar svenskans ställning i praktiken? Vitsen handlar om språk, makt och vardag, och den säger något om var vi står som tvåspråkigt samhälle. Närpes, en liten ort i svenskspråkiga Österbotten med drygt 9000 invånare där majoritetsspråket är svenska, visar tydligt hur språkpolitik börjar på riktigt – på bussen, på hälsovårdscentralen, i socialtjänstens väntrum.

Svenskan är det ena av Finlands två nationalspråk, skyddat i grundlagen och i språklagen. Formellt har svenskspråkiga rätt att bemötas på svenska i alla offentliga tjänster, tyvärr ser det helt annorlunda ut i praktiken. I huvudstadsregionen, där andelen svenskspråkiga varierar kraftigt: från låga siffror i Helsingfors 5,4 %, i Esbo 6,3 % och i Vanda 2,2 % till betydligt högre i Grankulla 34,1 % – har svenskan trängts tillbaka. Grankulla bryter mönstret: här har den svenska minoriteten fortfarande en stark ställning och en betydligt bättre möjlighet till service på sitt språk. Detta är långt ifrån det normala i resten av huvudstadsregionen, vilket siffrorna också visar.

Det är inte längre självklart att få vård på svenska, att socialtjänsten svarar på svenska eller att polisen erbjuder hjälp på svenska i vardagliga situationer. Trots grundlagen riskerar svenskan att marginaliseras, och det är därmed hög tid att politiker tar ansvar för att svenska språket får den plats i samhället som lagen lovar.

Problemen är också regionalt olika. I stora delar av Österbotten, där svenskan har stark ställning, upplever majoriteten att de får service på sitt modersmål. Men även här kan vardagen på svenska bli utsatt när fler finskspråkiga flyttar in. I Åboland är situationen blandad: svenska fungerar ofta i skolor och lokala myndigheter, men finska dominerar när det gäller sjukvård och digitala tjänster. I Nyland – särskilt Helsingfors, Esbo och Vanda – är bristerna tydliga. Äldre får hemtjänst endast på finska, vårdcentraler hänvisar rutinmässigt till finsktalande personal, och digitala tjänster prioriterar finska och engelska över svenska.

Enligt Språkbarometern upplever nästan hälften av finlandssvenskarna i Nyland att de inte alltid får service på sitt modersmål. I kontrast rapporterar svenskspråkiga i Österbotten betydligt bättre tillgång till service på svenska, där andelen som upplever brist på modersmålsservice ligger under 15 procent.

Magma-rapporten konstaterar att även om det finns lagstadgade rättigheter till service på svenska, faller mycket utanför den juridiska ramen. I praktiken blir majoritetsspråket ofta det lokala språket, vilket leder till att svenskspråkiga i många delar av Nyland inte får den service de har rätt till.

Rapporten belyser också att tvåspråkiga finlandssvenskar ofta hamnar i en identitetsmässig gråzon. De bemöts varken fullt ut som finskspråkiga eller som svenskspråkiga, vilket skapar en osäker identitetskänsla och kan leda till social marginalisering. Situationen förstärks av att det finns en uppfattning om att tvåspråkiga finlandssvenskar inte alltid får den service på svenska som lagen garanterar.

Resultaten från både Språkbarometern och Magma-rapporten visar tydligt att det svenska språket marginaliseras i praktiken, trots att det är skyddat i grundlagen. Det är avgörande att politiska beslut och åtgärder vidtas för att säkerställa att finlandssvenskar får service på sitt modersmål – oavsett var de bor i landet.

Finska och engelska går före – alltid

Det absurda är att engelskan ofta fungerar bättre än svenska i huvudstadsregionen. På sjukhus, i universitetsmiljöer och inom arbetslivet blir engelska smidigare än svenska – ett språk utan konstitutionellt skydd eller historisk förankring i Finland. Hälsovårdscentraler skyltar på finska och engelska, men inte svenska. Universitet erbjuder fler kurser på engelska än på svenska. Svenskspråkiga patienter kan i praktiken få bättre service på engelska än på sitt eget modersmål. Det är ett demokratisk misslyckande, inte en naturlig språkutveckling.

Problemet börjar i vardagen. Precis som i vitsen om tolken i Närpes måste tolken stiga ombord när språkförståelsen brister. Men det är också en principfråga: om ett av våra nationalspråk reduceras till symbolik i vardagliga tjänster, hur kan vi tala om jämlikhet mellan medborgare? Svenskan ska inte behöva överleva som text på myndighetssidor eller skyltar – den ska fungera i praktiken, i vardagen, i möten mellan människor.

Skolan är fortfarande svenskans starkaste fäste. Daghem och skolor på svenska håller språket vid liv. Men det räcker inte. Om allt fler tvåspråkiga familjer väljer finska skolor, och bristen på svenskspråkig personal fortsätter, riskerar svenskans sociala funktion att brytas. Språket kan överleva formellt, men inte levande.

Språket är makt – och det kostar oss trygghet

Forskning vid finska universitet och forskningscenter har länge studerat tvåspråkighetens villkor och effekter i Finland. Studier vid Åbo Akademi, Helsingfors universitet och Institutet för samhällsforskning visar att språk inte bara är kommunikation, utan en fråga om social tillhörighet och identitet.

Tvåspråkiga personer kan uppleva både fördelar och belastningar – medan språkkunskap ger fler möjligheter, kan hinder i kontakten med myndigheter, sjukvård och service skapa stress och känslor av marginalisering. Språkbarriärer kan till och med leda till att människor undviker att söka vård eller annan service, med direkta konsekvenser för hälsa och välmående.

Ett ofta förbisett problem är minoritetsstress – den psykiska och sociala belastning som uppstår när man inte kan använda sitt modersmål i viktiga samhällsarenor. För svenskspråkiga i Finland kan det handla om att inte förstå information, behöva vänta längre på hjälp eller känna sig osedd av vårdpersonal och myndigheter. Effekten blir inte bara praktisk, utan existentiell: rätten till sitt språk är också rätten att bli sedd och respekterad som människa.

Tvåspråkighet i Finland handlar inte om lagar och utbildning på papperet, utan om hur det fungerar i vardagen. När svenskan trängs undan i service, myndighetskontakter och digitala kanaler skapas systematiska hinder för minoritetsgrupper.

Svenska språkets genomförande i tjänster och vardag

Forskningen pekar också på lösningar.

1. Fler anställda som behärskar svenska. Detta särskilt inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och offentlig förvaltning. Språkbarriärer kan ofta lösas med relativt enkla åtgärder, som att säkerställa att digitala tjänster, skyltar och informationsmaterial finns på både svenska och finska.
   
2. Tidig språkexponering och förstärkt språkundervisning. Studier visar att tidig exponering och förstärkt språkundervisning ökar tryggheten i tvåspråkiga miljöer – till exempel genom att stärka finskspråkiga elevers möjlighet att använda svenska i skolan och tvärtom.
   
3. Ett levande svenskt språk i vardagen. Forskare betonar att svenska inte bara ska finnas som text på webbplatser eller skyltar, utan som levande språk i vardagliga situationer: på bussen, i receptionen och på hälsovårdscentralen. Genom sådana åtgärder kan staten inte bara uppfylla lagens krav, utan också visa respekt för medborgarnas identitet, rättigheter och välmående. Språkpolitik blir därmed konkret handling, inte bara symbolik.

Vitsen om tolken på bussen påminner oss om något grundläggande: språk är makt, identitet och trygghet i vardagen. När svenska marginaliseras uppstår minoritetsstress som påverkar både hälsa och social tillhörighet. Att stärka svenskan handlar därför inte bara om att bevara ett språk, utan om att försvara jämlikhet, respekt och demokratiska rättigheter.

Varje gång en person som talar svenska hänvisas till finska eller blir osedd, undergrävs tvåspråkigheten. Språkpolitik måste börja med vardagen – på bussen, i vårdcentralens väntrum, på socialtjänsten och i digitala tjänster – så att svenska kan fungera som ett levande och jämställt språk. Först då kan vi säga att tolken inte längre behöver stiga ombord.