Eurovision är död – länge leve Intervision!

Eurovision Song Contest (ESC) skapades för att hela ett krigshärjat Europa – men har blivit en urvattnad popindustri som gömmer sig bakom en falsk fasad av politiskt neutral underhållning. Två tävlingar, två världar – och ett nytt kallt krig där glitter, konfetti och flagghav används som vapen.

När ESC startade 1956 var syftet klart: Europa, som slitits sönder av andra världskriget, skulle återförenas genom musiken. Varje lands bidrag skulle representera dess egen kultur, språk och särart. Det var ett projekt i fredens och försoningens namn, där kulturell identitet sågs som ett medel till gemenskap.

ESC var alltså från början ett politiskt projekt – men ett projekt som syftade till fred. Man talade inte om “mjuka värden” i propagandatermer, utan om återförening genom kultur. Det var en radikal tanke: att toner kunde bygga broar där bomber hade rivit ner murar.

Men om vi ser på ESC idag, 70 år senare, är bilden nästan den motsatta. Strävan att visa nationell kultur har ersatts av en jakt på hits. Engelskan dominerar – och gör att nästan alla bidrag låter likadant. Framträdandena är så internationellt slätstrukna att man ofta inte kan höra vilket land de kommer ifrån. När allt låter som en mellansång på Spotify förloras själva kärnan: mångfalden, den kulturella egenarten, det som en gång var poängen.

Och samtidigt som EBU envist fortsätter hävda att ESC är en “opolitisk tävling”, är verkligheten den raka motsatsen. Varje år ser vi politiska markeringar, symboliska scener och laddade röstningsmönster. Att låtsas som om detta bara är en harmlös popfest är inte bara naivt – det är en medveten dimridå.

Intervisions återkomst

För att förstå dagens situation måste vi minnas Intervision, östblockets svar på ESC under kalla kriget. Då stod väst mot öst, NATO mot Warszawapakten. Finland deltog i båda världarna – men gränsen var glasklar. Kulturen var en spegel av politiken.

Och nu finns Intervision plötsligt återigen – återupplivad efter att Ryssland uteslöts ur ESC. Att låtsas som om detta är en oskyldig musikfest är att blunda för det uppenbara: Intervision är ett propagandaverktyg. Ett försök att bygga en alternativ kulturell sfär där Ryssland åter står i centrum.

Ukraina har redan kallat Intervision precis vad det är: “ett verktyg för fientlig propaganda och ett sätt att putsa upp bilden av Rysslands aggressiva politik.” Orden är hårda, men också sanna. När bombplan dånar över Ukraina, bjuds publiken på glitter och ballader för att visa en bild av en normal, mångfacetterad och modern tävling. Det är inget annat än cynism på högsta nivå.

Vi får inte heller glömma att kultur alltid har varit en integrerad del av stormakternas maktspel. Sovjetunionen använde kulturfestivaler, teater och idrott som skyltfönster mot väst. USA gjorde samma sak under kalla kriget med jazzturnéer och Hollywood. Idag är popmusik och tv-underhållning de effektivaste vapnen. Skillnaden är att publiken nu är global – och mottagligheten större än någonsin.

Mångfald – eller kuliss?

Intervision 2025 lockade deltagare från hela världen, bland annat Vietnam, vars representant Duc Phuc tog hem segern. Den officiella retoriken från ryska arrangörer är att detta visar på “kulturell mångfald” – men vi måste våga fråga: är det genuin mångfald, eller en noggrant iscensatt kuliss?

Det spelar ingen roll att det på Intervision-scenen finns fler språk, fler nationer och fler genrer än i ESC. Det avgörande är vem som sätter ramarna. Och i detta fall är det den ryska staten, med sin välkända historia av propaganda, desinformation och total kontroll över medier och kultur. Vi kan inte tala om fri kultur – bara om styrd kultur.

Det är talande att Intervision marknadsförs som “det mer autentiska alternativet” till ESC. Men vilken autenticitet talar vi om? Är den större bara för att fler språk hörs i tävlingen? Eller är det bara en fernissa, ett sätt att dölja att mångfalden existerar inom ramar bestämda av en auktoritär regim?

Ett nytt kallt krig – nu med glitter och pyro

Vad ser vi alltså egentligen? ESC i väst, Intervision i öst. Två tävlingar, två världar. Två narrativ som tävlar om att definiera “det internationella kulturutbytet”. Detta är inte bara en tillfällighet inom musikpolitiken. Det är ett symptom på något större: vi är tillbaka i ett kallt krig, men med nya medel.

Skillnaden är att det inte längre handlar om murar, taggtråd och järnridåer – utan om streaming, scenljus och mediala berättelser. Kultur har blivit ett krigsvapen, en frontlinje i kampen om opinionen. Den som vinner människors känslor vinner också legitimitet.

ESC är knappast oskyldigt i detta sammanhang. EBU:s officiella mantra om “opolitisk tävling” är i praktiken bara en bekväm fasad. När en sång tävlar under en nations flagga, när röster fördelas efter regionala och politiska sympatier, när vissa länder systematiskt gynnas eller missgynnas – då är det politik. Att EBU fortsätter blunda för detta får det att framstå som medskyldigt snarare än som garant för öppenhet.

Vems kultur ser vi egentligen?

Vi måste därför ställa den obekväma frågan: vems kultur ser vi egentligen? Är det ländernas kultur, deras identitet, språk och uttryck – eller är det en globaliserad standardprodukt, lika lättsmält som innehållslös? Är det fria artisters vision – eller staters propaganda?

Här står själva striden. Och vi som publik kan inte längre nöja oss med att luta oss tillbaka och “bara njuta”. Varje låt, varje språkval, varje ljusshow bär på ett budskap. Frågan är om vi accepterar det budskapet, eller om vi vågar se igenom det.

Det är lätt att säga “det är bara underhållning”, men just därför är det farligt. Det som kläs i underhållning smyger sig förbi radarn. Ingen misstänker popmusik för att vara ett maktmedel – och därför fungerar det desto bättre.

Kultur är politik

Vi måste sluta låtsas. Kultur är politik. Musik är politik. ESC var politik redan 1956, men då handlade det om fred och försoning. Idag riskerar både ESC och Intervision att reduceras till spelbrickor i ett globalt maktspel.

Vi måste därför kräva:

1. Mer transparens. Vilka krafter styr urvalet, produktionen, finansieringen?
   
   
2. Återtagande av identitet. Varje land bör uppmuntras – ja, nästan tvingas – att använda sitt språk, sin kultur, sin särart. Nog med urvattnad anglo-pop.
   
   
3. Tydlig gränsdragning. Om ESC ska vara opolitiskt måste EBU agera mot uppenbara politiska budskap. Om det inte går – erkänn att tävlingen ÄR politisk.
   
   
4. Publikens ansvar. Vi måste bli mer kritiska konsumenter. Att rösta är inte neutralt. Att titta är inte neutralt. Att applådera är inte neutralt.
   
   
5. Försvar av den fria kulturen. Vi måste stå på artisternas sida när deras uttryck används som spelbrickor i maktspel. Att tiga är att acceptera.
   

Välj sida

Intervision är ingen oskyldig återkomst, det är en del av en ny geopolitisk strategi. ESC är inte längre det oskyldiga fredsprojekt som det en gång var. Vi står därför inför ett val: acceptera att musiken används som kuliss för makt och propaganda, eller kräva att kulturen återigen får stå för något genuint.

Det är hög tid att välja sida. För även om detta kalla krig glittrar av konfetti och ballader, så är det fortfarande ett krig. Och i krig gäller det att veta var man står.

Antingen tar vi tillbaka musiken som en plats för verklig kultur, identitet och frihet – eller så låter vi politiker och byråkrater göra den till sitt nästa vapen. Valet är vårt, men tiden rinner ut. Oavsett – i maj kommer miljontals ESC-fans världen över återigen att sitta bänkade framför sina tv-apparater och heja på sina favoriter.