​”Bostadsbrist”? Staden bygger vidare medan tomma lägenheter står mörka

”Bostadsbrist”? Staden bygger vidare medan tomma lägenheter står mörka

Trots att Helsingfors länge har pratat om “bostadsbrist” står tusentals lägenheter tomma. Samtidigt växer skulderna och vräkningarna bland unga. Vad går egentligen fel i stadens bostadspolitik?

”Bostadsbrist.” Det är ordet som i årtionden har präglat Helsingfors stadsutveckling. Vi har byggt, förtätat och planerat som om det största hindret för stadens utveckling vore ett alltför litet antal bostäder. Men nu befinner vi oss i en märklig verklighet. Trots att bostadsbristen fortfarande upprepas som politiskt argument visar siffrorna något helt annat. Kartan stämmer inte längre överens med terrängen, och Helsingfors står mitt i en bostadspolitisk paradox.

Tomma bostäder trots ”bostadsbrist”

I dag råder ingen fysisk brist på lägenheter i Helsingfors, tvärtom finns ett stort överskott. Hos Heka står 1 500–2 000 lägenheter tomma, och inom hela ARA-beståndet uppgick antalet outhyrda hem nyligen till omkring 1 600. Samtidigt har den privata hyresmarknaden gått in i ett läge där utbudet på många håll är större än efterfrågan. Privata hyresvärdar sänker hyran för att fylla sina fastigheter, medan stadens bostäder står mörka.

Den verkligt bisarra sidan av situationen är att detta överskott sker parallellt med en kraftig ökning av bostadsskulder, betalningsanmärkningar och vräkningar bland unga vuxna. Vi har alltså tusentals lediga bostäder – och samtidigt en växande grupp människor som inte har råd att bo. Det är svårt att beskriva som något annat än ett politiskt och administrativt misslyckande.

Allmännyttans hyresnivåer i otakt med marknaden

En del av förklaringen ligger i att Hekas hyror stigit snabbt i takt med ökade räntor, renoveringskostnader och driftsutgifter. När marknadshyrorna samtidigt sjunker minskar prisskillnaden mellan privat och subventionerat boende. Allmännyttan, som ska vara ett prisvärt och tryggt alternativ, blir i vissa fall dyrare än privata lägenheter i samma område.

Men det största problemet drabbar dem som inte har några val alls: studenter, unga, låginkomsttagare och personer med svag kreditvärdighet. För dem spelar det ingen roll om en lägenhet står tom – om hyran äter upp hela inkomsten eller om kraven för att få kontraktet är för strikta. Att tusentals människor står i kö samtidigt som tusentals bostäder står tomma visar att matchningen mellan behov och utbud är djupt bristfällig.

Ett politiskt ansvar som inte kan skjutas upp

Det nuvarande systemet leder till ett dubbelt slöseri. Ekonomiskt är det orimligt att staden binder kapital i outhyrda bostäder som ändå genererar kostnader. Men framför allt är det ett mänskligt slöseri, när unga och utsatta tappar fotfästet i en stad som faktiskt skulle kunna erbjuda dem plats – om viljan fanns.

Helsingfors måste sluta stirra sig blind på antalet nya byggprojekt och istället fokusera på betalningsförmåga, hyror och flexibilitet. Om privata aktörer kan sänka hyrorna för att klara marknadsläget, varför hålls offentliga hyror kvar på nivåer som skrämmer bort hyresgäster? Varför låter vi kostnadsmodeller styra mer än socialt ansvar?

Till samma helhet hör också Y-stiftelsen, som just nu har 961 bostäder stående tomma samtidigt som det finns omkring tusen långvarigt hemlösa i Finland. Trots detta söker Y-stiftelsen mer finansiering för nybyggnation – och har varit STEAs största mottagare av investeringsbidrag. Frågan är: varför bygger man mer när de befintliga bostäderna inte hittar några hyresgäster?

Det är dags att ompröva hela bostadspolitiken. Problemet är inte att det saknas lägenheter – utan att människor inte har råd att bo i de som redan finns. Låt oss börja där och se till att de redan tomma lägenheterna får hyresgäster först.