Fotgängare eller elsparkbräden – vem styr trottoaren?

​Elsparkbrädena har snabbt blivit ett vanligt inslag på Helsingfors gator – och en årlig källa till irritation och fara. När trottoarerna fylls av hyrfordon blir frågan tydlig: vem bestämmer egentligen villkoren på trottoarerna?

Varje vår dyker de upp överallt – lika säkert som svamparna i höstskogen. Och varje höst, när nätterna blir mörkare och halkan närmar sig, försvinner de långsamt bort från gatubilden. Elsparkbrädena har på några år blivit ett lika självklart inslag i Helsingfors som spårvagnslinjer och cykelbud. Men de har också blivit ett årligt irritationsmoment och en säkerhetsrisk.

Företagen tjänar – staden städar

Tanken bakom elsparkbrädena är på pappret förnuftig. De är snabba, tysta, lokala färdmedel som tar folk korta sträckor utan utsläpp och utan bilköer. Många använder dem för att ta sig från metrostationen till jobbet eller hem från festen. Det är inget fel med det – tvärtom kan de vara ett smart komplement till kollektivtrafiken. Problemet är inte att de finns, problemet är att de parkeras precis överallt.

Vi känner alla igen situationen: man kliver av bussen, och där ligger fyra elsparkbräden mitt framför dörrarna. Vid köpcentrumen står ett dussin lutade mot cykelställ, blomlådor och träd. På vissa håll får man kliva ut i cykelbanan för att ta sig förbi en klunga sparkbräden på trottoaren. För en frisk person är det mest störande. För äldre, synskadade, personer med barnvagn, eller som rör sig med rollator eller rullstol är det en faktisk fara.

Och faran är inte bara hypotetisk. HUS-jouren får varje sommar in ett betydande antal skador som är direkt kopplade till elsparkbräden: brutna handleder, hjärnskakningar, ansiktsskador, benbrott. Flera av de skadade har kört berusade – ibland mitt i natten utan hjälm, och har inte reagerat när vägbanan plötsligt tar slut. En växande kategori är fotgängare som har fallit över en elsparkbräda som lämnats på tvären. Det är svårt att diskutera ”fri mobilitet” när allt fler hamnar i sjukvården.

Reglerna måste skärpas

Samtidigt förväntas staden hantera ordningen, trots att det är företagen som tjänar pengar på verksamheten. När en sparkbräda blockerar en busshållplats, när en annan står mitt på gatan, eller när tio ligger omkullvälta efter ett festligt veckoslut i centrum – vem har ansvaret? I praktiken är det ofta staden som redan har begränsade resurser för att upprätthålla ordningen i centrum. Företagen lovar i avtal att plocka bort felparkerade elsparkbräden, men verkligheten visar att de ofta inte hinner, inte vill, eller inte prioriterar det. Och under tiden ligger hindren kvar.

Andra europeiska städer har vidtagit konkreta åtgärder. Köpenhamn införde obligatorisk fotoparkering (”photo end-ride”): användaren måste fota sin sparkbräda korrekt parkerad, annars får företaget böter. Tammerfors införde tidsgränser – står sparkbrädan fel för länge, kostar det. Paris röstade helt enkelt bort bolagen efter en folkomröstning.

Helsingfors har däremot fastnat i ett märkligt limbo: elsparkbrädena får finnas, klagomålen ökar, men reglerna är svaga och tillsynen ännu svagare. Resultatet är att trots att fordonen är kommersiella, och trots att de genererar betydande intäkter åt deras ägare, är det fotgängarna som får betala priset – i form av hinder, otrygghet och ökade skador.

Man kan naturligtvis argumentera för att elsparkbrädena främjar hållbar mobilitet. Det stämmer – men hållbarhet kan inte enbart beräknas i gram av koldioxid. Hållbarhet innebär också att staden är trygg, fungerande och tillgänglig för alla. Äldre, små barn och personer med funktionsvariationer har samma rätt att röra sig fritt i stadsmiljön som alla andra. Ett transportsystem som gång på gång visar sig slå ut den svagaste länken är inte hållbart, hur miljövänligt det än marknadsförs.

Säsongen är snart över. Det är nu trottoarerna är tomma, nu debatten hinner lugna ner sig, och nu besluten borde fattas. Om vi väntar till april kommer elsparkbrädena återigen som en överraskning, trots att ingen egentligen är överraskad. Om företagen ska fortsätta verka måste de också ta ansvar. Tydliga parkeringszoner, fotoparkering, färre elsparkbräden i de mest trånga områdena, och riktiga böter när regler inte följs – det är inte ens kontroversiellt. Det är bara rimligt.

I längden är frågan enkel: vill vi att trottoarerna ska vara till för människor – eller för slarvigt parkerade hyrfordon? Om elsparkbrädena ska få en plats i Helsingfors framtid, måste deras plats i stadsmiljön ta hänsyn till alla som bor där. Annars går utvecklingen åt samma håll som i de många städer som till slut sade nej tack. Hur länge ska fotgängare vara tvungna att dela trottoarerna med omkullvälta elsparkbräden?