Pokkaruotsi eller pakkoruotsi? Därför är språket politiskt

I Finland har tvåspråkigheten blivit något man måste välja, försvara – och ibland också förklara. Pokkaruotsipriset visar att språk aldrig bara är grammatik och ordval. Det handlar om identitet, makt, tillhörighet – och om modet att ta plats.

Tvåspråkigheten nämns ofta i den offentliga debatten, men sällan vad den egentligen innebär. När Folktinget presenterade kandidaterna till årets Pokkaruotsipris blev det tydligt: språk i Finland handlar om vem som inkluderas, vem som vågar tala, och vem som har makten över orden.

Årets kandidater – författaren Sirpa Kähkönen, programledaren Joonas Nordman, koreografen Valtteri Raekallio, dirigenten Kati Sannelvuo och fotbollsdomaren Abdirahman Sugulle – har olika bakgrunder och yrken, men delar en sak: de har valt att uttrycka sig också på svenska.

Det valet är politiskt. Inte partipolitiskt, men samhälleligt. Svenskan i Finland är inte längre något man får genom modersmålet, utan något man aktivt tar till sig. Och det kräver mod, tid – och ofta resurser.

Tvåspråkighet: från arv till handling

Historiskt har tvåspråkigheten varit en grundpelare i Finlands självbild – två språk, två kulturer, ett land. Men den självklarheten är borta. I dag måste tvåspråkigheten hållas levande i skolan, på arbetsplatser och i den offentliga debatten.

Samtidigt har svenskan fått ett symboliskt värde. Den förknippas med bildning, tolerans och öppenhet, särskilt i internationella och mångkulturella miljöer. Här blir också risken tydlig: när tillgången till språket kräver rätt utbildning, rätt bostadsort och rätt sociala nätverk blir svenskan ett statusmärke – inte ett gemensamt arv.

Det gör språket politiskt, oavsett om man vill det eller inte.

Identitet utan modersmål som gräns

Så vad innebär det i dag att vara finländare? Kan vi tala om en gemensam identitet om språkgrupperna lever i olika medievärldar och referensramar? Eller är dubbla kulturer faktiskt en styrka – något som gör Finland mer komplext, mer nyanserat och mer reflekterande?

Finländskhet borde definieras av delaktighet. Att förstå samhället och själv bli förstådd. Därför är språkpolitik inte en detalj – det är demokratins kärna.

Vad betyder medborgarskap om man inte har språklig tillgång till offentlighet, institutioner och debatt?

Här blir Pokkaruotsipriset mer än en utmärkelse. Det blir en reflektion av den värld vi lever i. Genom att lyfta fram människor som valt att använda svenskan visar priset att språket inte bara skapar gränser, utan också kan överbrygga dem. Det öppnar för en tredje identitet: den tvåspråkiga finländaren som ser språk som en länk, inte en mur.

Språk som identitet – och politiskt ansvar

Språkidentitet handlar om mer än modersmål. Det handlar om vilka språk man har tillgång till, vilket språk man känner sig välkommen att använda – och vilket som möts med skepsis. Svenskan väcker fortfarande reaktioner: nyfikenhet, irritation, ibland ren misstro. Men det kan även finskan göra. Båda språkbubblorna kan kännas exkluderande.

Problemet är inte att Finland har två språk – problemet är att vi låtsas att båda är lika tillgängliga. I praktiken är möjligheten att leva tvåspråkigt starkt beroende av var man bor, vilken utbildning man har och vilket nätverk man ingår i.

Att försvara svenskans ställning är därför inte identitetspolitik eller minoritetsromantik. Det är ett demokratiarbete.

Språklig mångfald måste vara en del av medborgarskapet. Det kräver politiska beslut – men också en mentalitetsförändring: språk ska ses som en resurs, inte som en mur.

Språket styr vem som kan delta, ta del av kultur och forma sin identitet. För unga kan språket skapa tillhörighet – eller utanförskap. I vissa regioner känns svenskan som privilegium, i andra som en självklar del av vardagen. Finland är inte ett språkligt jämlikt land. Inte ännu.

Inte två sidor – utan ett gemensamt samtal

Kanske är det dags att sluta prata om “den svenska sidan” och “den finska sidan”. Finland har fler röster än så. När en fotbollsdomare med somalisk bakgrund, en koreograf och en tv-profil lyfts fram som förebilder för svenskan blir det tydligt: tvåspråkigheten är inte nostalgi. levande, föränderlig – och i bästa fall framtiden.

Pokkaruotsipriset borde därför inte bara hylla dem som vågar tala svenska. Det borde påminna oss om det politiska ansvar som följer. Språk ska inte avgöra vem som får tala, delta och höras.

Först när alla finländare – oavsett modersmål – upplever att deras språk ryms i landets identitet, kan vi tala om två språk och en gemenskap.

Pokkaruotsipriset delas ut i dag, den 6 november. Det viktiga är inte vem som vinner – utan att samtalet om språket fortsätter oavsett vem som tilldelas priset.