Svenskan som försvinner – inte i lagen, utan i praktiken

-

Svenskan är ett av Finlands nationalspråk och skyddas av språklagen. Trots detta vittnar många tvåspråkiga och svenskspråkiga invånare, också i huvudstadsregionen, om att service på svenska ofta saknas i kontakter med myndigheter. Det gäller telefonsamtal, e-tjänster, blanketter och personliga möten där svenskan i praktiken inte är ett fungerande alternativ. Erfarenheterna delas av svenskspråkiga i hela Svenskfinland och pekar på ett problem som är större än enskilda misslyckanden.


Det handlar om ett strukturellt fel.


Formellt finns språkliga rättigheter inskrivna i lagstiftningen, men i vardagen är svenskan ofta frånvarande. Skillnaden mellan teori och praktik har blivit allt tydligare: svenska förekommer i principdokument och policytexter, men saknas i system, rutiner och faktisk service. På så sätt kan språkliga rättigheter urholkas utan att någon formellt ifrågasätter dem.


Mot denna bakgrund är det statligt ägda flygbolaget Finnairs beslut att slopa svenska i sina allmänna utrop ombord särskilt belysande. Efter kritik meddelade bolaget att man i fortsättningen ska ”beakta den svenska servicen”. Formuleringen låter tillmötesgående, men är samtidigt typisk för hur svenska språket ofta hanteras i praktiken.


Att ”beakta” svenska innebär nämligen inte att språket garanteras. Inget beslut har fattats om att återinföra svenska i utropen, och inga strukturella förändringar har presenterats. Svenskan är inte längre en självklar del av kommunikationen, utan något som eventuellt kan användas beroende på situation, personal och framtida uppdateringar.


Detta är en avgörande skillnad. När ett språk finns på systemnivå – i automatiska meddelanden, standardiserad information och fasta rutiner – fungerar det som en faktisk rättighet. När språket i stället bara ”beaktas” blir det beroende av enskilda individers språkkunskaper och organisatorisk välvilja. Ansvaret flyttas från organisationen till individen.

Samma mönster går att identifiera inom den offentliga förvaltningen. Svenskan tas sällan bort genom öppna beslut. I stället används vaga formuleringar som ”i mån av möjlighet”, ”vid behov” eller ”om resurser finns”. Resultatet blir en ojämn och osäker service, där svenskan ofta faller bort trots att den formellt är skyddad.


Finnair-fallet är därför inte ett undantag, utan en del av en bredare utveckling. Det visar hur svenska språket kan marginaliseras utan att någon formellt bryter mot lagen. När svenskan reduceras till något som bara ska beaktas, snarare än garanteras, förlorar den sitt reella skydd.


Och ett språk utan reellt skydd försvinner inte genom ett enda beslut. Det försvinner gradvis – tills frånvaron har blivit normaliserad.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tvåspråkighet på papperet, enspråkighet i vardagen

-
I teorin är Finland tvåspråkigt. I praktiken tvingas svenskspråkiga ofta klara sig på finska eller engelska. När de juridiska löftena inte möter verkligheten i vardagen hotas både jämlikhet och respekt för invånaren. Svenskan osynlig trots lagen ”Hur vet man att bussen anlänt till Närpes?” ”Nå, tolken steg ombord.” Det är en vits, javisst. Men bakom humorn finns en verklighet som många svenskspråkiga i Finland möter varje dag: hur fungerar svenskans ställning i praktiken? Vitsen handlar om språk, makt och vardag, och den säger något om var vi står som tvåspråkigt samhälle. Närpes, en liten ort i svenskspråkiga Österbotten med drygt 9000 invånare där majoritetsspråket är svenska, visar tydligt hur språkpolitik börjar på riktigt – på bussen, på hälsovårdscentralen, i socialtjänstens väntrum. Svenskan är det ena av Finlands två nationalspråk, skyddat i grundlagen och i språklagen. Formellt har svenskspråkiga rätt att bemötas på svenska i alla offentliga tjänster, tyvärr ser det helt annor...
Läs mer

Eurovision är död – länge leve Intervision!

-
Eurovision Song Contest (ESC) skapades för att hela ett krigshärjat Europa – men har blivit en urvattnad popindustri som gömmer sig bakom en falsk fasad av politiskt neutral underhållning. Två tävlingar, två världar – och ett nytt kallt krig där glitter, konfetti och flagghav används som vapen. När ESC startade 1956 var syftet klart: Europa, som slitits sönder av andra världskriget, skulle återförenas genom musiken. Varje lands bidrag skulle representera dess egen kultur, språk och särart. Det var ett projekt i fredens och försoningens namn, där kulturell identitet sågs som ett medel till gemenskap. ESC var alltså från början ett politiskt projekt – men ett projekt som syftade till fred. Man talade inte om “mjuka värden” i propagandatermer, utan om återförening genom kultur. Det var en radikal tanke: att toner kunde bygga broar där bomber hade rivit ner murar. Men om vi ser på ESC idag, 70 år senare, är bilden nästan den motsatta. Strävan att visa nationell kultur har ersatts av en jak...
Läs mer

Eurovision is dead – long live Intervision!

-
The Eurovision Song Contest (ESC) was created to heal a war-torn Europe – but has become a watered-down pop industry hiding behind a false façade of politically neutral entertainment. Two contests, two worlds – and a new Cold War where glitter, confetti, and seas of flags are used as weapons. When ESC began in 1956, the purpose was clear: Europe, torn apart by the Second World War, was to be reunited through music. Each country’s entry was to represent its own culture, language, and distinctiveness. It was a project in the name of peace and reconciliation, where cultural identity was seen as a means to unity. ESC was therefore from the beginning a political project – but a project aimed at peace. People did not speak of “soft values” in propaganda terms, but of reunification through culture. It was a radical idea: that notes could build bridges where bombs had torn down walls. But if we look at ESC today, 70 years later, the picture is almost the opposite. The ambition to show national...
Läs mer