Offentligheten har blivit vår nya inkvisition

Allt börjar ofta med något litet. En gammal tweet någon hittar sent en kväll. En skärmdump som delas i en chatt. På några timmar förvandlas en obetydlig slarvighet till ett kollektivt moraliskt drama. Den som skrev orden – för länge sedan, i ett annat sammanhang – märker det först när telefonen vibrerar utan stopp. Det är inte bara kritik som kommer emot dem, utan något som mer påminner om en rituell process.

Synd, bikt och bannlysning – i sekulär tappning

I traditionella religioner finns tydliga ramar för skuld, bekännelse och rening. De flesta av oss tror att detta försvinner när samhället sekulariseras. Men behovet av moral och rituella ordningar försvinner aldrig. Det byter bara plats. I dag är det ofta offentligheten – särskilt sociala medier – som fungerar som vår gemensamma moralscen. Här definieras vem som är ”ren”, vem som är ”oren” och vem som måste bekänna för att få förlåtelse.

Cancel culture kan därför förstås som en del av en sekulär moralordning: en ordning som inte bygger på gudomlig auktoritet, utan på övertygelsen att offentlig kritik är den yttersta moraliska prövningen.

Det problematiska är sällan själva kritiken. Kritik är nödvändig i en demokrati. Det problematiska är ritualiseringen, att processen följer ett tydligt mönster som liknar religiösa reningsriter:

synd → bekännelse → rening eller bannlysning.

Den som anklagas förväntas visa ånger, skriva en offentlig ursäkt och förhoppningsvis godtas av publiken. Men ofta saknas ett centralt moment i traditionella moralordningar: en väg tillbaka. Det finns riter för att peka ut syndare – men inga strukturer för återupprättelse.

I praktiken kan det se ut så här: En oväntat klumpig kommentar på jobbet leder till tystnad i lunchrummet. Ingen säger något högt, men inbjudningar uteblir, blickar undviks, förtroende naggas i kanten. Det är inga dramatiska digitala drev, inga tidningsrubriker – men effekten kan kännas betydligt hårdare. Vardagens mikrodrev är stillsamma, men de drabbar människor som inte har någon publik att försvara sig inför.

Renhetsivern  gör oss tystare och hårdare

Ett centralt drag i denna rituella moralordning är behovet av en tydlig kollektiv identitet. ”Vi” representerar de upplysta och medvetna, de som förstår de moraliska koderna. ”De” är okunniga, farliga eller i behov av fostran. Att delta i indignationen blir ett sätt att visa lojalitet. Det fungerar nästan som ett sekulärt nattvardsfirande: ett delat rituellt ögonblick där gruppens renhet bekräftas genom att någon annan offras.

Men vad gör en moralordning utan förlåtelse med oss? I längden skapar den tystnad och självcensur. På arbetsplatser, i föreningar och i vardagliga samtal märks det snabbt att vissa ämnen undviks. Inte för att människor är illvilliga – utan för att ingen vill riskera att bli nästa på altaret. Ett samhälle där människor är rädda för att uttrycka sig fel tappar sin förmåga att tala om svåra frågor.

Självklart behövs ansvar, tydliga gränser och ibland skarpa markeringar. Men om vår sekulära moralordning ska vara hållbar måste den också rymma proportioner, förlåtelse och möjligheten att gå vidare. Frågan är inte om samhället kommer att ha moralordningar – det har alla samhällen. Frågan är vilken moralordning vi vill leva med: en som bara dömer, eller en som också ger människor en chans att återvända till gemenskapen.