Entimmeståget – ett statusprojekt som glömmer halva landet

Det talas varmt om ”framtidens Finland” varje gång planerna för entimmeståget mellan Åbo och Helsingfors presenteras. Men bakom visionerna om 60 minuter mellan två stora städer döljer sig en obekväm sanning: det här är inte ett trafikprojekt - det är ett statusbygge. Och priset ska betalas av alla – medan nyttan landar hos några få.

Ett tåg för två städer – och en nota för resten av landet

Om projektet finansieras med statliga medel, vilket miljardkostnaden gör sannolikt, innebär det att skattepengar från hela Finland ska gå till en investering som nästan uteslutande gynnar en smal geografisk kanal: Helsingfors, Esbo, Salo och Åbo.

Varför ska människor i Kajana, Karleby, Savolax, Lappland eller Österbotten betala för en snabbare arbetsresa mellan två redan starka städer? Vad får resten av landet tillbaka? Svaret är dystert enkelt: absolut ingenting.

Samtidigt rostar järnvägar i östra och norra Finland. Godstrafiken tampas med flaskhalsar. Små orter kämpar för att upprätthålla ens minimala förbindelser. Trots detta prioriteras ett projekt som ytterligare stärker områden som redan är rika på trafik, arbetsplatser och investeringar.

Det finns ord för sådan regionalpolitik: icke proportionerlig.

Västra Nyland – den bortglömda regionen i mitten

I västnyländskt perspektiv framstår entimmeståget allt mer som ett dyrt symbolprojekt som riskerar att slå sönder fungerande helheter. I Raseborg har både lokala beslutsfattare och medier varnat för att projektet skulle försvaga Karis roll som regional knutpunkt och dra resurser från den livsviktiga Kustbanan. I Hangö lyfter man behovet av att utveckla den befintliga banan för att skapa snabbare och mer tillförlitliga förbindelser. Och i Kyrkslätt har fullmäktige uttryckt tydlig skepsis mot att binda kommunen vid ett ekonomiskt riskprojekt som inte ens gagnar de egna invånarna.

Paradoxen är slående: den region som hamnar mitt under den nya linjen är också den som riskerar att få minst tillbaka. Mark tvångsinlöses, bullervallar byggs – men tåget stannar inte. Effekten liknar att dra en motorväg genom ett samhälle utan av- och påfarter: man passerar förbi, man bygger inget upp.

Kustbanan och Hangöbanan, redan utsatta, riskerar att ytterligare marginaliseras när intercitytrafiken flyttas bort från kuststråket. Hur många stora nationella projekt kan en region förlora innan den inte längre orkar hålla ihop?

Historia upprepar sig – se på Västmetron

Lärdomarna från Västmetron borde ringa högt: när man bygger stora, dyra infrastruktursatsningar för en kärna, försämras ofta trafiken några kilometer utanför den. Kyrkslätt är ett tydligt exempel – fler byten, längre resor, sämre tillgänglighet. När infrastrukturen centraliseras riktas all service mot centrum, medan periferin får nöja sig med det som blir över.

Entimmeståget riskerar att upprepa samma mönster, fast i mycket större skala. Esbo och Åbo vinner, medan resten av sträckan blir gråzon – och väster och norr om den märks projektet inte alls, förutom som en extra post på skattsedeln.

Stor illusionshandel

Projektets förespråkare talar om tillväxt, innovation och europeiska nätverk. Men alla dessa visioner faller om man inte kan svara på de tre mest grundläggande frågorna:

• Varför investera miljarder i en ny linje när Kustbanan desperat behöver en upprustning?
• Varför ska majoriteten av finländarna finansiera en lösning de inte är i behov av?
• Varför talar man om ”hela landets bästa” när projektet tydligt gynnar två städer och marginaliserar allt däromkring?

Tillväxt skapas inte av att göra starka regioner ännu starkare. Tillväxt skapas av att ge fler delar av landet rimliga förutsättningar att delta.

Finlands framtid kräver mer än ett symboliskt snabbspår

Det är inte fel att villa förbättra trafiken mellan Åbo och Helsingfors. Men att satsa miljarder på ett projekt vars mervärde är marginellt – och vars kostnader drabbar hela landet – är inte framtidsinriktat. Det är kortsiktigt, centraliserande och politiskt bekvämt.

Om besöutsfattarna menar allvar med att livskraften ska vara nationellt fördelad, inte geografiskt koncentrerad, borde vi börja i andra änden:

• Modernisera Kustbanan.
• Stärka trafiklösningar i mindre regioner.
• Göra kollektivtrafik tillgänglig för fler än dem som råkar bo i en snabbkorridor.

Entimmeståget är inte en satsning för Finland. Det är en satsning i Finland. Och i en tid när många kämpar för att överleva borde det vara självklart att vi kräver mer av en miljardinvestering än att den gör en redan stark region ännu starkare.