Bojkott hotar att splittra Eurovision – kanske för alltid

​Eurovision Song Contest (ESC) föddes ur efterkrigstidens behov av att ena ett söndrigt Europa. Musik skulle skapa gemenskap där politiken hade misslyckats. Turbulensen kring Israels medverkan 2026 visar att den berättelsen inte längre håller. EBU kan inte fortsätta hävda att ”ESC är opolitiskt” – inte när tävlingen nu är mitt i en av sina största kriser. Om man har följt med tävlingen i många år kan man se en organisation som famlar efter en riktning i en tid där kultur, etik och politik blivit omöjliga att separera.

När EBU valde att låta Israel delta trots kriget i Gaza och massiva protester blev konflikten tydlig. Beslutet har inte bara väckt frågor om regelverk, utan också om tävlingens själ. EBUs medlemsomröstning blev ett historiskt vägskäl – med långsiktiga konsekvenser långt.

En kris som redan skapat sprickor

Vi ser redan följderna. Irland, Spanien, Nederländerna, Slovenien och Island har meddelat bojkott – ett brott i ESC:s gemenskap som saknar motsvarighet. Fler länder överväger att göra samma. Och protesterna kommer inte bara från tv-hus eller politiker, utan från artister, producenter och kulturpersonligheter som menar att EBU tappat både moralisk och institutionell riktning.

Det politiska trycket är enormt. Många menar att kulturinstitutioner måste agera konsekvent när mänskliga rättigheter står på spel. Uteslutningen av Ryssland 2022 har lagt grunden för förväntningar har det ändrat hur ser på EBUs ansvar.

Dubbelmoralen som riskerar att skadar ESC

När Ryssland invaderade Ukraina agerade EBU snabbt och tydligt. Landet uteslöts eftersom en aggressiv krigförande stat inte ansågs kunna delta i ett europeiskt kulturprojekt. Men när det gäller Israel väljer EBU en annan linje och hänvisar till teknikaliteter i regelverket, trots att kriget i Gaza enligt internationella rapporter medfört mycket stora civila förluster.

Denna linjelöshet väcker en central fråga: varför räcker militär aggression som uteslutningsgrund i ett fall men inte i ett annat? För EBU är det ett problem som rör mer än politik – det handlar om förtroende. En tävling som bygger på idéer om gemenskap och värderingar klarar inte hur mycket selektiv principfasthet som helst.

Kulturutbyte – eller politisk legitimering?

Det finns förstås de som menar att ESC måste vara en inkluderande arena oavsett världsläget; att kulturutbyte i sig är ett värde och att isolering är fel väg. Argumentet är i viss mån relevant. Men just därför måste EBU vara konsekvent. Antingen är tävlingen en neutral mötesplats där samma principer gäller alla – eller så riskerar den att användas som verktyg för politisk imagepolering.

Så länge EBU vägrar erkänna att dess beslut är politiska kommer konflikten att fördjupas. Och om bojkotten fortsätter växa riskerar tävlingen att splittras på ett sätt som kan bli omöjligt att reparera.

En nödvändig kursändring

Om EBU vill rädda ESC – och sin egen trovärdighet – måste organisationen ta fram ett tydligt, transparent och konsekvent regelverk för länders deltagande under pågående konflikter. Bara då kan ESC åter bli det projekt för gemenskap som det en gång skapades för att vara.