Nutidens festhögtider: festivaler, Eurovision och livet utan religion

​När vi talar om sekularisering handlar det ofta om vad som försvinner: färre kyrkobesök, bleknande symboler och högtider som tappat tyngd. Men ritualerna har inte försvunnit – bara deras ursprung. Vi fortsätter söka samma rytm i livet, samma behov av att stanna upp och markera tidens gång. I ett samhälle som sällan talar om helighet har vi istället börjat tala om premiärer, festivaler och direktsända Eurovision- och Melodifestivalkvällar. De blir våra samlingspunkter, våra nya helger.

Ny scen för nygamla ritualer

Ritualer – religiösa eller sekulära – hjälper oss att känna att året rör sig på ett meningsfullt sätt. I dag är det säsongsstarter, återkommande tv-format och kulturella milstolpar som tar den plats söndagsmässan en gång hade. De är inte heliga, men bär något av samma funktion: återkommande händelser som ger struktur.

I en tid där mycket förändras snabbt blir dessa punkter oväntat viktiga. De ger en känsla av återkomst och trygghet i att något fortfarande följer ett mönster. Kanske är det därför vi lägger så mycket tid på countdowns, trailers och listor över kommande evenemang. De fyller ett tomrum som är äldre än både kyrkan och kulturindustrin.

Kollektivitet i strålkastarsken och i glitter

Ritualer handlar inte bara om tid utan också om gemenskap. Det är i kollektivet som våra sekulära helger blir mer än underhållning. Ett Eurovision-år, en årlig musikfestival eller en efterlängtad premiär skapar en känsla av att vi befinner oss i samma upplevelse, om så bara för några timmar.

Det sker nästan omärkligt. Ett intro startar, lampor släcks, en arena sjunger i kör – och plötsligt sitter vi mitt i ett kollektiv vi inte valt men ändå ingår i. Gemenskapen är flyktig men gör något med oss: den påminner om att vi inte är ensamma, att ett ”vi” fortfarande är möjligt i ett samhälle där individen står i centrum.

Euphoria-effekten: musiken förenar

Det mest intressanta är kanske hur gamla strukturer återkommer, trots att innehållet förändrats. Vi reser till festivaler som till moderna pilgrimsplatser, klär upp oss i merch och glitter som vore det rituella dräkter, och förväntar oss återkommande moment som känns nästan liturgiska.

Musiken spelar också en central roll. I Eurovisionvärlden visar Euphoria detta tydligt: en vinnarsång som blivit ett rituellt ögonblick. När introt börjar vet publiken exakt vad som ska hända, och känslan är lika förutsägbar som kollektiv. Det är mer än nostalgi – ett gemensamt minne som återaktiveras, en sekulär psalm som signalerar att vi kliver in i Eurovisionbubblan igen. ”Euphoria-effekten” visar att melodier fortfarande kan binda människor samman på ett sätt som liknar det heliga.

Det sekulära samhället har inte gjort oss mindre mottagliga för mening, bara mer kreativa i hur vi hittar den. I festivalfält, arenor och vardagsrum uppstår små öar av samhörighet där det annars är lätt att glida isär. De är inte heliga eller eviga, men pekar på något djupt mänskligt: vårt behov av att dela tid, känsla och betydelse.

När gamla former faller bort skapar vi nya, och i dem speglas värden vi fortfarande delar: gemenskap, rytm, upplevelse, närvaro. En sekulär moral behöver inte predikas; den kan sjungas i kör, dansas fram under en sommarkväll eller höras i den första igenkända tonen. Det som ser ut som underhållning kan, i rätt ögonblick, bli en påminnelse om att vi alltid har behövt ritualer – och att vi fortfarande behöver dem.