När vården sviker – svenska språkets rätt i Finland

När en patient inte ens får sin egen journal på sitt eget språk är det inte längre fråga om enskilda misstag – det är ett systemfel. Vården lovar tvåspråkighet men levererar något helt annat. Detta är berättelsen om hur språkrätten havererar redan där den borde vara som starkast: i mötet mellan patient och vård.

Svenska Yle  berättar i artikeln “Sjukhus i Esbo vägrade översätta journal till svenska” (Yle, 2014) om ett fall där en person fick sin patientjournal nästan uteslutande på finska. Trots att svenska är ett officiellt språk i Finland, och trots att lagen tydligt garanterar rätten att förstå sin egen vård på svenska, stod patienten maktlös inför ett system som helt struntar i språkrättigheter. Detta är inget isolerat misstag – det är symptomatiskt för hur vården och ansvariga myndigheter behandlar svenskspråkiga i Finland.

Problemet blir särskilt tydligt i digitala journalsystem som Apotti. Svenska versioner finns ofta, men de är felaktiga, oläsliga eller helt frånvarande. Det handlar inte om små irritationsmoment – det handlar om patientsäkerhet. Att missa viktig information om medicinering eller behandling kan få allvarliga konsekvenser. Ändå placeras ansvaret ofta på patienten själv att upptäcka fel och kräva rättelse.

Systematiska brister och ansvarslöshet

Regionerna och vårdinstitutionerna bär huvudansvaret för att systemet ska fungera. Problemet är att svenska nästan alltid ses som en eftertanke, inte som en självklar del av vården. Rutiner för kvalitetssäkring av svenska dokument saknas ofta, och vårdpersonalen får sällan de resurser som krävs för att säkerställa korrekt information.

Samtidigt har nationalspråksnämnderna länge kritiserats för sitt begränsade mandat. De ska fungera som vakthundar för svenska språkets rätt, men i praktiken kan de inte kräva åtgärder eller driva igenom konsekvenser när regionerna brister. Resultatet är ett system där instanser som HUS kan ignorera lagstadgade språkkrav utan verkliga följder. Detta är en form av institutionaliserad språkförsummelse – och det är helt oförsvarligt i ett land som Finland.

Konsekvenser och nödvändiga åtgärder

Konsekvenserna för patienterna är tydliga: risk för missförstånd kring medicinering, felbehandlingar och minskad trygghet. När svenska ignoreras signalerar systemet också till finlandssvenskar att deras språk och identitet är mindre värda. Det underminerar både förtroendet för vården och känslan av inkludering i samhället. Svenska är inte ett dekorativt språk – det är en grundläggande rättighet som ska respekteras i praktiken.

Det är därför hög tid att ansvariga instanser tar krafttag. Regionerna måste säkerställa att alla journaler och vårdbrev är korrekt översatta innan de skickas ut, och nya journalsystem måste byggas från början med tvåspråkighet som standard.

Nationalspråksnämnderna behöver verkligt mandat att kräva rättelse och sanktioner när vården brister. Vårdpersonalen ska utbildas och ges resurser för att alltid kunna ge information på svenska, och ansvaret för språkkvalitet måste vara tydligt placerat inom varje välfärdsområde.

Vi som invånare har också en roll att spela. Dela erfarenheter, ställ krav på politiker och engagemang i organisationer som kämpar för språkrättigheter. Språkrätten är inte frivillig – den är en fråga om trygghet, demokrati och respekt för minoriteter.

Varje patient har rätt att förstå sin egen vård. När svenska ignoreras sviker vården inte bara sina patienter – den sviker hela den svenskspråkiga delen av befolkningen. Det är hög tid att ansvariga instanser tar sitt uppdrag på allvar och slutar ursäkta systematiska brister med byråkratiska hinder. Svenska ska fungera i vården – punkt.