Insikter och synvinklar

​ Vi har länge tänkt oss samvetet som något djupt personligt. En inre kompass som formar sig långsamt, genom livserfarenheter, handlingar och relationer. Men i det sekulariserade landskap där vi rör oss idag sker en förskjutning. Samvetet är inte längre ett tyst rum i oss själva – det är ett flöde som följer med i fickan: alltid aktivt. Samvetet utvecklas inte – det optimeras Algoritmerna har blivit en sorts moralisk infrastruktur. De talar inte i budord, men de ger oss ständigt signaler: detta är relevant, detta är viktigt, detta är fel, detta bör du se. Ett system utan intentioner, men med enorm påverkan. Platser som tidigare formade vår moral var långsamma: gemenskap, traditioner, samtal som krävde tid. I dag formar vi våra uppfattningar i en miljö där algoritmen redan hunnit välja åt oss innan vi hinner tänka. Den erbjuder oss sådant som liknar det vi redan sett, förstärker våra förväntningar och låter oss sällan möta det oförutsägbara. På så sätt blir samvetet optimerat – men i...

När en patient inte ens får sin egen journal på sitt eget språk är det inte längre fråga om enskilda misstag – det är ett systemfel. Vården lovar tvåspråkighet men levererar något helt annat. Detta är berättelsen om hur språkrätten havererar redan där den borde vara som starkast: i mötet mellan patient och vård. Svenska Yle  berättar i artikeln “Sjukhus i Esbo vägrade översätta journal till svenska” ( Yle, 2014 ) om ett fall där en person fick sin patientjournal nästan uteslutande på finska. Trots att svenska är ett officiellt språk i Finland, och trots att lagen tydligt garanterar rätten att förstå sin egen vård på svenska, stod patienten maktlös inför ett system som helt struntar i språkrättigheter. Detta är inget isolerat misstag – det är symptomatiskt för hur vården och ansvariga myndigheter behandlar svenskspråkiga i Finland. Problemet blir särskilt tydligt i digitala journalsystem som Apotti. Svenska versioner finns ofta, men de är felaktiga, oläsliga eller helt frånvarande. ...

”Bostadsbrist”? Staden bygger vidare medan tomma lägenheter står mörka Trots att Helsingfors länge har pratat om “bostadsbrist” står tusentals lägenheter tomma. Samtidigt växer skulderna och vräkningarna bland unga. Vad går egentligen fel i stadens bostadspolitik? ”Bostadsbrist.” Det är ordet som i årtionden har präglat Helsingfors stadsutveckling. Vi har byggt, förtätat och planerat som om det största hindret för stadens utveckling vore ett alltför litet antal bostäder. Men nu befinner vi oss i en märklig verklighet. Trots att bostadsbristen fortfarande upprepas som politiskt argument visar siffrorna något helt annat. Kartan stämmer inte längre överens med terrängen, och Helsingfors står mitt i en bostadspolitisk paradox. Tomma bostäder trots ”bostadsbrist” I dag råder ingen fysisk brist på lägenheter i Helsingfors, tvärtom finns ett stort överskott. Hos Heka står 1 500–2 000 lägenheter tomma, och inom hela ARA-beståndet uppgick antalet outhyrda hem nyligen till omkring 1 600. Samtid...

​ När vi talar om sekularisering handlar det ofta om vad som försvinner: färre kyrkobesök, bleknande symboler och högtider som tappat tyngd. Men ritualerna har inte försvunnit – bara deras ursprung. Vi fortsätter söka samma rytm i livet, samma behov av att stanna upp och markera tidens gång. I ett samhälle som sällan talar om helighet har vi istället börjat tala om premiärer, festivaler och direktsända Eurovision- och Melodifestivalkvällar. De blir våra samlingspunkter, våra nya helger. Ny scen för nygamla ritualer Ritualer – religiösa eller sekulära – hjälper oss att känna att året rör sig på ett meningsfullt sätt. I dag är det säsongsstarter, återkommande tv-format och kulturella milstolpar som tar den plats söndagsmässan en gång hade. De är inte heliga, men bär något av samma funktion: återkommande händelser som ger struktur. I en tid där mycket förändras snabbt blir dessa punkter oväntat viktiga. De ger en känsla av återkomst och trygghet i att något fortfarande följer ett m...

I teorin har svenska och finska samma ställning i Finland. I praktiken är verkligheten en annan: många svenskspråkiga får inte använda sitt språk i domstol, och rättssäkerheten riskerar att bli tomma ord på papper. Finland är tvåspråkigt på papperet: svenska och finska har samma status enligt grundlagen. Men i praktiken? Står man i en rättssal utan att förstå språket, blir lagen plötsligt värdelös. För många svenskspråkiga är rätten att använda svenska i domstol inte en verklighet – det är bara en rättighet i teorin. Bristen är inte bara symbolisk. En enkät bland personal vid tvåspråkiga domstolar visar att 71 % anser att det finns för få svenskspråkiga domare och kanslipersonal. Nästan hälften säger att systemstöd och dokument inte ens tillåter ärenden att handläggas på svenska (Svenska Yle, 2023). Konsekvenserna kan bli akuta: en ung svenskspråkig person kan tvingas delta i en rättegång på finska – trots att hen knappt kan några ord på finska – vilket dramatiskt ökar risken för miss...