Topeliusgatan: god stadsplanering eller slöseri på ny spårvagnslinje?

Planerna på en ny spårvagnslinje längs Topeliusgatan har väckt stark debatt. Projektet marknadsförs som hållbart, men riskerar att bli ett dyrt statusprojekt med begränsad nytta för både resenärer och stadens ekonomi.

Helsingfors stadsfullmäktige godkände i januari 2021 den övergripande planen för spårvagnslinjer i västra Helsingfors. Planen omfattar bland annat Topeliusgatan, där spårvagnslinjen huvudsakligen skulle gå mitt i gatan på eget körfält. Projektet är en del av en större strategi som syftar till att flytta trafikens tyngdpunkt mot utsläppsfri, tillgänglig och högkvalitativ spårtrafik.

Enligt planen kommer ett betydande antal gatuparkeringsplatser på Topeliusgatan att tas bort. Detta väcker särskilt oro bland områdets boende som inte har tillgång till en egen parkeringsplats via bostadsbolaget. Minskningen av parkeringsplatser upplevs som en konkret försämring av boendemiljön.

Planerna på att bygga en ny spårvagnslinje längs Topeliusgatan presenteras som ett steg mot ett grönare och mer hållbart Helsingfors. Men bakom diskussionerna om framtid, klimat och hållbarhet döljer sig en central fråga: är detta verkligen rätt användning av stadens pengar och resurser? Med Mannerheimvägen och Runebergsgatan intill, som redan erbjuder några av stadens bästa kollektivtrafikförbindelser, blir en ny spårvagnslinje på Topeliusgatan inte en framtidssatsning – utan ett dyrt projekt utan egentlig funktion.

Problemet med överlappande linjenät är uppenbart för alla som tittar på en karta. Mannerheimvägen går parallellt med Topeliusgatan, och Topeliusgatan börjar vid Runebergsgatan. På båda gatorna går redan en tät trafik av både spårvagnar och bussar. Området är inte ett kollektivtrafikens tomrum – det är ett av de bäst betjänade i huvudstadsregionen. Att lägga ännu fler linjer på en ny gata här är som att bygga en tunnel under en annan tunnel och kalla det innovativt. Det är stadsplanering utan tydlig strategi, mer styrd av viljan att bygga än av behovet att förbättra.

När resurserna är begränsade handlar stadsplanering i grunden om prioriteringar. Här sviker politikerna sitt uppdrag. I stället för att stärka kollektivtrafiken där den verkligen brister – i förorterna och i områden där kollektivtrafiktäckningen är gles – väljer man att förtäta trafiken i ett område som redan fungerar. Det är inte hållbarhet – det är bekvämlighetspolitik. Att lägga skattepengar på ännu en spårvagnslinje genom Tölö är som att bygga ett extra rum i ett hus som fortfarande saknar tak.

Minimal nytta och höga kostnader

Det andra stora problemet är den begränsade nyttan för resenärerna. Avstånden mellan Mannerheimvägen, Runebergsgatan samt Topeliusgatan och kollektivtrafikens hållplatser är på sådant avstånd att de flesta enkelt kan gå till befintliga hållplatser. Den nya spårvagnslinjen skapar inte bättre förbindelser, bara fler alternativ som leder till samma plats. För resenärerna innebär det inga tidsvinster, ingen ökad tillgänglighet – bara en marginell omdirigering av trafiken.

När staden marknadsför projektet talas det gärna om ”nya förbindelser” och ”förbättrad service”, men i praktiken handlar det om kosmetiska förändringar. Det är en trafikmässig motsvarighet till att måla om samma vägg och kalla det renovering. Det ger intrycket av aktivitet, men resultatet är stillastående. Och medan Helsingfors beslutsfattare klappar sig själva på axeln för att ha ”satsat på kollektivtrafiken”, fortsätter de som verkligen behöver bättre förbindelser att vänta på bussen i förorterna.

Det tredje argumentet handlar om kostnaderna – den del som politikerna helst undviker. Byggandet av nya spårvagnslinjer är inte bara tekniskt komplicerade, de är dyra långt utöver vad många medborgare inser. Markarbeten, ledningsomläggningar, signalsystem och elinfrastruktur – varje meter spårvagnslinje kostar stora summor skattepengar. Efter att bygget är klart kommer underhåll, vinterarbete och slitage att fortsätta kosta varje år. Det är en investering som snabbt sväller, men sällan ger avkastning i proportion till prislappen.

Det verkligt ansvarstagande skulle vara att använda dessa pengar där de gör mest skillnad och har verklig betydelse. Det finns stadsdelar i Helsingfors där kollektivtrafiken fortfarande är glest utbyggd, där restiderna är långa och där bilen inte är ett val utan en nödvändighet. Där hade samma summa kunnat förbättra både klimatet och livskvaliteten på riktigt. Men i stället planerar man ny skentrafik i ett område där kollektivtrafiken redan går som på räls – bokstavligen. Det är ekonomisk arrogans förklädd till stadsutveckling.

Vardagsutmaningar och trafikkaos

Det fjärde problemet är förlusten av parkeringsplatser och trafikytor, något som drabbar invånarna konkret varje dag. Varje ny spårvagnslinje kräver utrymme, och utrymmet tas från någon – ofta från småföretagare, äldre invånare, leveransbilar, cyklister och personer med nedsatt rörlighet. När gatan förvandlas till en labyrint av skenor och kantsten blir vardagen svårare för dem som inte har andra alternativ. Att tala om ”bilfri stad” låter kanske idealistiskt på fullmäktiges sammanträden, men i praktiken innebär det att någon annan får ta konsekvenserna av andras idealism.

Dessutom riskerar denna typ av projekt att polarisera staden socialt. När stadens beslutsfattare talar om hållbarhet, men gör det på bekostnad av dem som bor, arbetar och driver verksamhet längs gatan, blir klimatpolitiken något som människor börjar uppfatta som elitens projekt. Långsiktig hållbarhet byggs inte genom att skapa motsättningar med vardagens realiteter, utan genom att hitta lösningar som är både gröna och rättvisa. Här misslyckas stadsplaneringen rejält.

Med detta når vi kärnan i hela frågan – symbolpolitiken. För vad är egentligen syftet med spårvagnslinjen på Topeliusgatan, om inte för att ge sken av beslutsamhet? Det handlar inte längre om trafikplanering, utan om att visa upp ett politiskt projekt som ser klimat- och miljövänligt ut. Det är en dyr fasad där det gröna tänket får ett tack, medan ingen riktigt vet vem som på riktigt vinner på investeringen.

När klimatfrågan reduceras till ett skyltfönster för symboliska byggprojekt förlorar den sin trovärdighet. Helsingfors behöver inte fler paradprojekt som ger rubriker, utan konkreta satsningar där varje euro gör skillnad. Den verkligt hållbara staden byggs inte av överflödiga spårvagnslinjer i Tölö, utan av modet att prioritera rätt: där behoven är störst, och där framtiden faktiskt formas.

Därför är spårvagnslinjen på Topeliusgatan dålig stadsplanering

Att driva igenom en ny spårvagnslinje på Topeliusgatan är ett tydligt exempel på stadsplanering som prioriterar synlighet framför verkliga behov. Istället för att rikta resurser mot områden där kollektivtrafiken verkligen brister – i förorter och glesare trafikområden – kanaliseras skattepengar till en gata som redan har hög täthet av bussar och spårvagnar. Projektet blir mer en synlig investering än en verklig lösning på trafik- och miljöproblem, där det lilla mervärdet för resenärerna står i stark kontrast till kostnaden. Det här är stadsplanering som belönar prestige och inte effektivitet.

För de som bor, arbetar och lever längs Topeliusgatan blir konsekvenserna direkt påtagliga. Parkeringsplatser försvinner, leveranser försvåras, cyklister och gående trängs och trafikflödet kompliceras. Istället för att underlätta vardagen skapar man en labyrint av räls och kantstenar som gynnar ingen utom symbolpolitikens förespråkare. Det är en planering som tydligt visar var maktens intressen ligger: innerstaden framför de människor som faktiskt behöver fungerande transportmöjligheter.

Och på lång sikt riskerar projektet att undergräva stadens hållbarhetsambitioner. Att lägga miljontals euro på en gata som redan har tät kollektivtrafik är som att måla om ett hus som redan är nyrenoverat – det ser fint ut, men löser inga verkliga problem. Smarta stadsplanerare fokuserar på där flaskhalsarna är störst, där klimatnyttan blir mest, och där investeringarna gör skillnad för flest människor. Topeliusgatan-projektet gör tvärtom: det binder upp stadens resurser i ett prestigeprojekt som ger rubriker men ingen reell nytta. Det är kortsiktigt, dyrt och prestigefyllt – och precis därför ett varnande exempel på vad fel stadsplanering kan leda till.

Helsingfors behöver modigare beslut – där investeringar gör verklig skillnad, där resurser fördelas efter behov, och där stadsplanering stärker hela stadens kollektivtrafik istället för att dekorera innerstaden med symboliska projekt.

I slutändan handlar det om att bygga en stad som fungerar för alla, inte bara för de som syns i stadsplanerarnas presentationer. En ny spårvagnslinje på Topeliusgatan löser inga problem där de verkligen finns, utan förvandlar ett välfungerande område till ett symbolprojekt utan egentlig effekt. Det är dags att Helsingfors satsar på hållbarhet som verkligen bär frukt – inte på prestigeprojekt som ser gröna ut på pappret.