Oljebolagen jublar – elflygplanen lyfter inte

Flyget är en av de mest klimatbelastande transportformerna vi har. Ändå behandlas det ofta med silkesvantar i politiken, där starka lobbyintressen försvarar nuvarande läge. Elektriskt flyg lyfts gärna fram som en mirakellösning – men frågan är om de beslut som krävs vågas tas för att tekniken verkligen ska göra skillnad.

Ur ekologisk synvinkel är fördelarna obestridliga. Ett elektriskt plan släpper inte ut koldioxid under flygning, och med förnybar el kan utsläppen reduceras till en bråkdel av dagens nivå. Jämför det med jetbränsle, där ett enda transatlantiskt flyg kan orsaka lika stora utsläpp som hundratals människors år av vardagstransporter. Vi vet att flyget inte kan fortsätta som idag – alternativen är antingen radikalt minskat resande eller ny teknik.

Buller är en annan faktor som ofta negligeras. Flygplatser driver igenom utbyggnader trots lokala protester, men med elflyg kan bullerfrågan delvis neutraliseras. Tystare plan skulle göra det möjligt att placera flygplatser närmare städer, något som i sin tur kan ersätta bil- och bussresor på korta sträckor. Men detta förutsätter att staten och kommunerna investerar i ny infrastruktur, istället för att subventionera fossilt flyg genom skattebefriat bränsle.

Debatten i Finland visar dessutom att elektriskt flyg inte bara är en fråga om teknik och klimat, utan också om regional utveckling. Fler mindre lokala flygfält står inför nedläggningshot, trots att de skulle kunna spela en central roll i framtidens elflygtrafik. Utan dessa flygfält blir det svårt att skapa fungerande nätverk för kortare, fossilfria resor mellan mindre städer. För många lokalsamhällen handlar frågan inte bara om miljö, utan också om tillgänglighet, arbetsplatser och service. Om staten väljer att avveckla flygfälten riskerar man att förstärka ett beroende av långväga bil- och busstrafik, samtidigt som man missar möjligheten att testa och utveckla elflyg i praktiken. Tvärtom borde de mindre flygfälten ses som testplatser för den nya tekniken – där elflyg kan knytas till både passagerartrafik och småskalig godstransport.

Innovation och forskning

Utöver batteriteknik finns andra tekniska utmaningar som måste lösas för att elektriskt flyg ska bli verklighet på bred front. Lättare och mer effektiva motorer, bättre laddinfrastruktur och system för snabb batteribyte eller laddning på flygplatser är några exempel. Här finns stora möjligheter för samarbeten mellan universitet, flygindustrin och staten. Om Finland satsar på att utveckla elflyg kan landet få en internationell konkurrensfördel, samtidigt som kompetensen inom avancerad tillverkning och hållbara transporter byggs upp lokalt. Detta är inte bara en klimatfråga – det är också en fråga om industriell strategi och innovationskraft.

Problemet med batteriteknik, som ännu inte klarar långflyg, används ofta som argument mot elflyg. Men egentligen handlar det om politisk vilja. Utvecklingen kan gå snabbt: elbilar som för tio år sedan ansågs orealistiska är i dag massmarknad. Med samma satsning på elflyg, genom forskningsmedel och stimulans, skulle räckviddsproblemen kunna lösas betydligt snabbare.

Ekonomi och politiska styrmedel

Ekonomiskt är frågan också politisk. Ett litet elflygplan kostar i drift cirka 6–8 euro per flygtimme, medan motsvarande bensindrivna plan bränner bränsle för 30–40 euro under samma tid. På regional nivå kan kostnader på 400–600 euro per timme ersättas med under 100 euro. Trots detta fortsätter EU och nationella regeringar att pumpa stöd in i flygbolag som använder fossila bränslen.

En viktig förklaring till trögheten är oljebranschens starka ställning. Flyget är en av de största kunderna för fossila bränslen, och bolag som levererar jet- och flygbensin har ingen ekonomisk nytta av en snabb omställning till el. Genom lobbyism och politiska kontakter kan oljesektorn bromsa beslut som skulle gynna elflyget, exempelvis avskaffad skattefrihet på flygbränsle eller stöd till regionala elflygsatsningar. Så länge oljan subventioneras och skyddas riskerar elektriskt flyg att förbli en nisch snarare än ett verkligt alternativ.

För godstrafiken är skillnaderna ännu tydligare. Expressleveranser och högvärdigt gods kan transporteras klimatsmart med elflyg, men stora logistikföretag har starka band till oljebranschen och saknar incitament att förändra. Här finns redan fungerande elflyg, och om flygklubbar och utbildningar ställer om kan de visa vägen.

Klimat och samhällsnytta

Elektriskt flyg kan på sikt minska koldioxidutsläppen från inrikes- och kortdistansresor avsevärt, men nyttan blir ännu större om det kombineras med förändrat resmönster. Flygresor kan planeras smartare, digitala möten kan ersätta vissa resor, och elflyg används där det verkligen behövs. För samhället kan detta innebära både minskad klimatpåverkan och en bättre fördelning av transportresurser. Elflyg kan också bli en viktig del i framtida stads- och regionalplanering, där små flygplatser fungerar som nav för klimatsmarta transporter mellan mindre orter.

Elflyget kan dessutom bidra till att jämna ut de geografiska klyftorna i transportsystemet. I dag är många mindre orter beroende av långa bilresor för att nå service, arbetsplatser eller högre utbildning. Med kortdistansflyg som drivs av el skulle resor på 20–30 mil kunna göras snabbt och utan fossila utsläpp, vilket stärker både den sociala sammanhållningen och den regionala jämlikheten. Elektriskt flyg kan därmed bli ett komplement till järnväg och buss snarare än en konkurrent, särskilt på sträckor där rälsen saknas eller kollektivtrafiken är svag.

På samhällsnivå kan elflyg även fungera som en katalysator för andra hållbara innovationer. Småskaliga flygnav kan integreras med elbils- och cykelinfrastruktur, vilket gör hela reskedjan grönare. Dessutom kan klimatnyttan förstärkas genom att använda dessa flygplatser som testbäddar för förnybar energi, exempelvis solpaneler och lokal energilagring. På så sätt blir klimatåtgärder inte isolerade projekt, utan delar i ett större systemskifte.

Utbildning och arbetsmarknad

En övergång till elflyg öppnar nya möjligheter för utbildning och yrkesliv. Piloter, tekniker och ingenjörer behöver kompetens inom elektriska drivsystem och hållbart flygunderhåll. Genom att satsa på utbildning kan man skapa nya jobb i regioner som annars riskerar nedläggning av flygplatser, vilket stärker lokal ekonomi och kompetensbas. Hobbyflyget kan fungera som testfält, men även större aktörer kan engagera sig i pilotprojekt för att skapa arbetsplatser och praktisk erfarenhet av elflyg.

Satsningar på elflyg kan också locka unga till tekniska utbildningar och forskning. Genom samarbete mellan flygklubbar, yrkeshögskolor och universitet kan nya utbildningsprogram utvecklas där studenter får praktisk erfarenhet av elflygplan redan under studietiden. Detta skapar en talangbas som i sin tur stärker företagens möjligheter att etablera sig i Finland och utveckla en hållbar flygindustri från grunden.

På arbetsmarknaden kan elektriskt flyg bidra till en mer diversifierad ekonomi. Förutom pilot- och teknikerjobb öppnas möjligheter inom mjukvaruutveckling, energihantering, batteriteknologi och logistik. Det innebär att elflyget inte enbart ersätter befintliga arbeten, utan också skapar helt nya yrkesroller. På så vis blir omställningen inte bara en fråga om miljö, utan också ett sätt att bygga framtidens arbetsliv i regioner som annars riskerar utflyttning och stagnation.

Säkerhet och acceptans

Allmänhetens uppfattning och säkerhet är också viktiga faktorer. Elflygplan måste inte bara vara klimatvänliga – de måste upplevas som trygga och pålitliga. Pilotprogram, demonstrationer och småskaliga regionala linjer kan hjälpa till att bygga förtroende och acceptans. När människor ser att elflyg fungerar i vardagen ökar sannolikheten för att politiken vågar skala upp satsningen.

Slutsatsen är att elektriskt flyg inte främst är en teknisk fråga, utan en politisk. Tekniken finns, åtminstone för kortare resor och lättare transporter. Det som saknas är modet att omfördela resurser, bryta fossilindustrins inflytande och sätta tydliga mål: stoppa skattefriheten för fossilt flygbränsle, investera i elflygplatser, och göra korta inrikesresor fossilfria inom tio år.

Antingen blir elektriskt flyg ännu en ”grön kuliss” som industrin använder för att slippa omställning – eller så blir det en konkret del av lösningen. Valet är politiskt, inte tekniskt.