Musik, moral och makt – därför är Eurovision alltid politiskt

Eurovision Song Contest framstår ofta som glitter och underhållning – men bakom scenen pågår ett politiskt spel. Från Serbien och Montenegros upplösning till Ukrainas segrar mitt i konflikter, och debatten om Israels deltagande, visar ESC hur musik kan bli ett verktyg för nationell identitet, mjuk makt och etiska ställningstaganden. Vad kan Finland och YLE lära sig av detta?

Eurovision Song Contest (ESC) är mer än glitter och glamour. Bakom varje bidrag i tävlingen, varje språkval och varje poängfördelning döljer sig politik, nationell identitet och etiska ställningstaganden. Från splittringen mellan Serbien och Montenegro, via Ukrainas segrar mitt i konflikter, till den aktuella debatten om Israels deltagande – tävlingen visar hur musik kan fungera som ett verktyg för mjuk makt och internationell påverkan. Vad kan YLE – och Finland – ta med sig från dessa exempel för att kunna utnyttja olika kulturarenor och öka sina chanser i ESC?

Serbien och Montenegro – en federation i upplösning

Serbien och Montenegro tävlade gemensamt 2004 och 2005, och inledde samarbetet med en symbolisk framgång: ‘Lane moje’ slutade tvåa i Istanbul 2004 och sågs som verkade vara ett fungerande kulturellt samarbete inom federationen – även om detta till stor del var en fasad. Under ytan jäste misstro och rivalitet mellan de två delrepublikerna.

När 2006 års nationella uttagning hölls röstade de montenegrinska jurymedlemmarna konsekvent på sitt eget bidrag och placerade de serbiska låtarna längst ner. Resultatet blev en skandal: publiken buade, flaskor kastades och artister vägrade uppträda. Pressen beskrev finalen som ”ett politiskt haveri förklätt till musiktävling”, och till slut valde man att dra sig ur ESC helt och hållet – det fanns ingen sång man gemensamt kunde välja som bidrag.

Bara några månader senare höll Montenegro folkomröstning om självständighet. Den kulturella konflikten i uttagningen var inte orsaken till separationen, men den speglade tydligt en federation på väg att brytas upp. ESC blev inte bara en kulturell scen, utan speglade också den politiska verklighet som länderna levde i.

Året därpå stod Serbien och Montenegro på egna ben och deltog som självständiga stater för första gången. Skillnaderna i både uppträdande och resultat kunde knappast ha varit större.

Serbien skickade Marija Šerifović med ”Molitva” – en ballad sjungen helt på serbiska, utan visuella överdrifter eller engelska inslag. Det var ett medvetet val, en kulturell markering och ett sätt att ta tillbaka sin rätt att själva definiera sin nationella identitet. Resultatet blev historiskt: Serbien vann finalen i Helsingfors. Montenegro i sin tur deltog första gången med ”Ajde, kroči” – en anonym popsång som inte tog sig till final och fick bara några sympatipoäng.

Detta var för båda länderna en väg mot nationellt självförtroende: det ena landet etablerade sig genom en omedelbar framgång, den andra tvingades börja från noll. 

Ukraina – från ”1944” till ”Stefania”

ESC är fyllt av exempel på hur politik färgas av tävlingen – ibland subtilt, ibland öppet. Ukrainas ”1944” år 2016 var en tydlig kommentar till både historiska och samtida konflikter med Ryssland, trots att landet aldrig nämndes direkt i texten. Sången, skriven av Jamala, handlade om deportationen av Krimtatarerna under Stalin, men tolkades också som en kommentar till Rysslands annektering av Krim 2014. Trots EBU:s officiella regel om apolitisk tävling lyckades Jamala balansera mellan musikaliskt uttryck och politiskt laddad verklighet. 

När Ukraina 2022 vann igen med ”Stefania”, mitt under invasionen, blev sången en symbol för nationell överlevnad och kollektiv identitet. Från att ha varit en personlig hyllning till mamman i sången blev den en hymn för hela landet och visade att framgång på ESC-scenen också kan ses som mjuk makt.

Detra exemplifierar hur ett land kan använda kultur för att påverka internationell opinion. ESC blir ett forum för moral och politik: varje poäng åt Ukraina är samtidigt ett symboliskt avståndstagande från aggression och imperialism. För Finland och andra mindre länder visar det hur musik kan användas för att lyfta både den nationella profilen och den internationella uppmärksamheten.

ESC:s politiska dynamik – en bro mellan historia och nutid

Eurovision Song Contest har genom åren visat sig vara mer än en musiktävling. Historiska exempel, från Serbien och Montenegros splittring till Ukrainas segrar 2016 och 2022, visar hur ESC kan fungera som en scen för nationell identitet, internationell sympati och symboliska ställningstaganden. Detta blir särskilt tydligt när ett bidrag ligger nära både moral och politiska frågor.

När länder deltar eller ställs inför internationell kritik blir varje artistval, scenframträdande och sångval laddat med betydelser utanför underhållningen.

Israel och Palestina – en ny prövning för tävlingens trovärdighet

Debatten om Israels deltagande har igen belyst politikens närvaro i ESC. Frågan om Israel kan delta handlar inte enbart om tävlingens regler, utan om de etiska gränserna för internationellt samarbete mitt under en väpnad konflikt. För vissa är en bojkott av Israel nödvändig markering mot brott mot mänskliga rättigheter; andra ser den som ett hot mot tävlingens idé om kultur som möjlighet till samarbete.

Flera europeiska institutioner och artister har under 2025 krävt att Israel utesluts, med hänvisning till EBU:s tidigare beslut att stoppa Rysslands medverkan efter invasionen av Ukraina. Kravet på uteslutning är alltså både en solidaritetshandling och ett försök att verkställa principer konsekvent.

För Finland innebär detta att vi balanserar på en moralisk slak lina. Som medlem i EBU, samt som ett respekterat public service-bolag måste YLE balansera mellan idealet om neutralitet och ansvar för mänskliga rättigheter. Att delta utan reflektion blir i sig ett politiskt ställningstagande.

När man ser EBU:s försök att hålla ESC som en apolitisk tävling i detta ljus blir det tydligt att neutralitet är svår att upprätthålla. När tittarna ser scener från Gaza samtidigt som repetitionerna på ESC scenen sker, kolliderar verkligheten med underhållning. Den gemenskap som EBU påstår ESC representera riskerar tävlingen att bli en kuliss för ett ojämlikt maktspel.

Vad Finland och YLE borde lära sig

För Finland innebär dessa händelser – Serbien och Montenegro, Ukraina och Israel – en tydlig läxa. ESC är inte en neutral scen, utan speglar Europas konflikter och värdekonflikter. YLE har därmed ett ansvar som inte bara handlar om att välja ett bra bidrag.

I debatten om Israels deltagande 2026 har allt fler i Finland krävt att YLE ska dra sig ur tävlingen om Israel tillåts delta. Detta är ett radikalt men principiellt krav, drivet av samma logik som EBU tillämpade efter att Ukraina invarderades.. Om ett land deltar mitt under väpnad konflikt där civila drabbas, sätts tävlingens trovärdighet och värdegrund ur spel.

Ur ett etiskt perspektiv är frågan dubbel. Å ena sidan har public service en skyldighet att främja kulturellt utbyte och yttrandefrihet. Å andra sidan finns ett ansvar att inte bekräfta stater som bryter mot mänskliga rättigheter. Det handlar alltså inte om att blanda in politik i musiken – kulturen är redan politisk. Att delta utan eftertanke är i sig ett ställningstagande, ett uttryck för passivitet.

Ur perspektivet av soft power – mjuk makt – är ESC ett sätt att forma den internationella opinionen. Länder använder tävlingen för att bygga sympatier och skapa kulturell identitet. Ukraina visar att musik kan påverka Europas världsbild mer effektivt än traditionell diplomati. Detsamma gäller Finland: deltagandet är ett uttryck för vilka värden vi vill förknippas med internationellt.

Finland kan inta en tydlig etisk position utan att isolera sig. Ett beslut att inte delta 2026 om Israel medverkar skulle inte vara censur, utan ett uttryck som en följd av detta. Det skulle signalera att samma moraliska principer gäller alla stater – att mänskliga rättigheter och internationell rätt inte är selektiva.

YLE borde också utveckla en etisk policy för internationellt kulturengagemang. Den skulle inkludera minimiprinciper, transparenskrav och en strategi för kulturell konsekvens – alltså att aktivt främja projekt som stärker demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Offentliga dialoger och samråd med forskare, artister och publik skulle ytterligare stärka Finlands ställning som principfast deltagare.

Dessutom kan Finland agera proaktivt inom EBU och driva frågan om ett gemensamt etiskt ramverk. Istället för att reagera i efterhand – när skandaler redan uppstått – kan Finland formulera framtidens standarder. Det är ett konkret exempel på hur små länder kan använda kulturella plattformar som verktyg för mjuk makt och principfast diplomati.

Vad kan vi lära oss?

Genom att analysera andra länders strategier kan YLE lära sig hur musik, scenografi och språkval kan lyfta Finlands internationella profil. Det handlar inte bara om att vinna, utan om att visa upp Finland som en trovärdig deltagare på ESC-arenan.

Samtidigt påminner tävlingen oss om att varje uppträdande sänder signaler – politiska, sociala och kulturella – som inte går att ignorera. Genom att medvetet kombinera konstnärlig frihet med strategiska val kan YLE öka både Finlands kulturella genomslag och publikens engagemang.

Frågan består är: hur kan YLE – och Finland – använda dessa lärdomar för att medvetet och förvandla musikarenor till sin fördel och stärka sina chanser för framgång i ESC?