Engelskan smyger sig in – svenskans ställning försvagas

Engelskan tar allt större plats i vardagen, på arbetsplatser, skolor och digitala tjänster – och svenskans roll som Finlands andra officiella språk riskerar att marginaliseras. Språkpolitik, tvåspråkighet och integration påverkas när engelskan blir norm, med konsekvenser för både minoriteter och hela samhället.

Engelskan har blivit det språk som alla förstår och ingen ifrågasätter. Den framställs som praktisk, global och modern – och visst stämmer det. Men den växande dominansen i Finland är allt annat än neutral. I arbetslivet, på högskolorna och i den digitala servicen tränger engelskan undan de inhemska språken, och det är inte finskan som står först i kön till marginalisering.

Engelskan som servicespråk – men inte på bekostnad av svenskan

I Helsingforsregionen håller engelskan på att etablera sig som ett tredje vardagsspråk. Kommunala webbplatser erbjuder information på engelska, ibland före – eller istället för – svenska. På ytan låter det inkluderande: fler språk, mer tillgänglighet. I praktiken blir det däremot ett nollsummespel. När resurserna tryter är det aldrig engelskan som ryker – det är svenskan som får maka på sig.

Det ironiska är att svenskans rättigheter inte är något man kan ignorera utan konsekvens – de är lagstadgade. Finland har två officiella språk, inte ett och ett halvt. Svenskan är inte ett kulturarv att skylta med på Svenska dagen, utan ett servicespråk som ska fungera i vardagen – i vården, i utbildningen och i myndighetskontakten.

Ändå behandlas svensk service allt oftare som ett slags bonusmaterial, tillgängligt ”om tiden räcker”. När engelskan erbjuds som ersättning i stället för ett tillägg försvagas inte bara språket, utan själva principen om jämlikhet inför lagen.

Utvecklingen syns tydligt i stadsplaneringen. Nya skolor och daghem öppnas med engelska som arbetsspråk – men sällan med svenskspråkiga alternativ. Tanken är att locka internationella familjer, vilket låter öppet och progressivt. Men öppenhet och nationell tvåspråkighet är inte motpoler. Tvärtom: ett land som vill vara globalt borde också visa att det tar sina egna språk på allvar.

I arbetslivet och på universiteten sker samma förskjutning. Engelskan blir arbetsspråk, medan svenskan förpassas till symboliskt värde – ett slags språklig logotyp. Och när en rättighet reduceras till symbolik är vägen till irrelevans kort.

Tvåspråkigheten kan bara överleva om båda språken lever i samtiden. Ett samhälle som tror att engelska kan ersätta svenskans roll har missförstått innebörden av språklig jämlikhet. Finland behöver inte fler slogans om öppenhet – det behöver en språkpolitik som står för sina egna principer.

Ett språkdelat arbetsliv

I dagens Finland har arbetsmarknaden blivit språkligt tudelad. Städare, busschaufförer, vårdbiträden, byggarbetare och bud talar ofta engelska, ryska, ukrainska, arabiska eller somaliska. Mångspråkighet i sig är inte en svaghet – tvärtom, det är en styrka. Den blir dock ett problem när språkgränser sammanfaller med ekonomiska gränser.

De som behärskar finska och svenska får tryggare jobb, bättre löner och större möjligheter att påverka sin arbetssituation. De som inte gör det hänvisas till branscher med svaga villkor och liten röst. Engelskan fungerar här som ett slags nödspråk: tillräckligt för att jobba, men inte för att delta.

Och när arbetsplatsens gemensamma språk blir en nödlösning, skapas också ett avstånd till samhället i stort. Den som inte har språklig tillgång till det samhälle hen lever i, får svårt att förstå sina rättigheter – och ännu svårare att kräva dem. Det gäller särskilt inom sektorer där kontrakt, lönebesked och arbetsavtal är skrivna på finska. När man inte förstår pappren blir arbetsgivarens version lätt den enda sanningen.

Språkbrist blir maktbrist, maktbrist blir ojämlikhet. En tyst underklass växer fram, beroende av korta kontrakt och bemanningsföretag som tjänar på språklig osäkerhet.

Det är också här svenskans roll borde ses i nytt ljus. Svenskan är inte bara ett språk bland andra, utan en del av den struktur som garanterar rättvisa och insyn. Ett land som tillåter att hela yrkesgrupper hamnar utanför sina officiella språk, accepterar samtidigt att delar av arbetslivet står utanför demokratin.

Engelska som nytt servicespråk – med globala ambitioner och nationella bieffekter

Det finns få saker som får finländska myndigheter att lysa så mycket som tanken på att vara internationella. ”Service in English” har blivit ett slags prestigeprojekt, en signal till världen om att vi är moderna, öppna och redo för framtiden. Men i ivern att visa sig kosmopolitiska verkar man ha glömt att Finland redan är tvåspråkigt. Engelskan marknadsförs som inkluderande, men i praktiken är det ofta svenskan som får betala priset för den nya öppenheten.

Det ironiska är att engelskan inte ens är ett officiellt språk i Finland – ändå behandlas den som om den vore det. På kommunala webbplatser dyker engelska menyer upp före svenska, i vissa fall ersätts svensk information helt av engelska versioner. Det är inte illvilja, bara vana. Men just i vanan ligger faran: när svenskans plats inte längre är självklar, blir den förhandlingsbar. Och när något måste försvaras i varje beslut, varje budget, varje webbsida – då har man redan börjat förlora det.

Förespråkarna kallar det pragmatism, motståndarna kallar det urholkning. Men i grunden handlar det om makt. Språk är inte bara ett medel för förståelse – det är ett sätt att definiera vem som hör till. Om engelskan blir det språk som binder ihop den urbana eliten medan svenska förpassas till kulturens och traditionens hörn, då handlar det inte längre om kommunikation utan om status. Den som tror att det går att ersätta ett nationalspråk med ett globalt tjänstespråk har missförstått vad jämlikhet betyder. Språklig inkludering kan aldrig byggas på att man gör vissa språk valbara och andra osynliga.

Integration kräver språk – och ansvar

Engelska kan fungera som en bro in i samhället, men den får inte bli en genväg som leder till en återvändsgränd. Om människor fastnar i ett engelskspråkigt arbetsliv utan chans att lära finska eller svenska, har vi i praktiken skapat en ny form av segregering – vänligt paketerad i internationell retorik.

Arbetsgivare, kommuner och staten måste ta ansvar för språkinlärning som en del av integrationen, inte som en hobby på fritiden. Språk är inte bara ett verktyg för kommunikation, utan ett villkor för deltagande.

Samtidigt måste svenskans ställning skyddas med samma energi som engelskan omfamnas. Svenskan är inte en nostalgisk rest, utan en levande del av Finlands rättssystem, utbildning och kultur. Den ska inte överleva på undantag, utan fungera som ett självklart servicespråk – också i en global tid.

Ett verkligt inkluderande Finland kräver mer än tolerans. Det kräver att alla som håller landet igång – de som städar, vårdar, lagar mat och bygger – får språklig tillgång till samhället på de språk demokratin vilar på.

Först då blir de lågavlönade jobben en väg in i gemenskapen, inte en språklig återvändsgränd. Och först då kan Finland på allvar kalla sig tvåspråkigt – inte bara i lagtexten, utan i verkligheten.

Tvåspråkigheten är inte en gammal princip att vårda, utan ett löfte att hålla. Det löftet prövas just nu – i varje beslut där engelskan får ersätta svenskans plats.