Alla kan betala elektroniskt – utom de som inte kan

Kontantfri framtid – men vem tjänar på den? För pensionärer, låginkomsttagare, ensamförsörjare, långtidssjuka och hemlösa är kontanter inte nostalgi, utan en livlina. När sedlar och mynt försvinner hotas deras frihet, självständighet och möjlighet att delta i vardagens ekonomiska och sociala liv. Ett ”smidigt” samhälle riskerar att bli ett samhälle där de mest utsatta lämnas utanför.

Visionen om ett helt kontantfritt samhälle framställs ofta som en självklar och nästan ofrånkomlig utveckling. Bankerna talar om säkerhet, effektivitet och kostnadsbesparingar, medan företag lyfter fram snabbare köer och hygieniska vinster. På ytan låter det övertygande. Vem vill inte ha smidigare betalningar, färre bankrån eller kortare väntetider i butiken?

Bakom denna kuliss finns en verklighet som sällan lyfts fram i debatten. Ett samhälle där kontanterna försvinner är inte neutralt. Det slår inte lika mot alla. Tvärtom riskerar det att drabba de mest utsatta i vårt samhälle allra hårdast: pensionärer, låginkomsttagare, ensamförsörjare, långtidssjuka, hemlösa och andra människor i marginalen. För dem är kontanter inte en nostalgisk rest från en svunnen tid – de är en livlina.

Tekniken blir en mur

Det talas ofta om att alla kan och borde anpassa sig till digitala betalningar. Men detta bygger på en blind fläck: idén att alla har samma förutsättningar, men i verkligheten är det långt ifrån så.

Många äldre känner en oro inför att hantera kort, koder, löseord, applikationer och mobila banktjänster. För dem är kontanterna inte bara en vana utan en trygghet. Att veta exakt hur mycket pengar som finns kvar i plånboken ger en konkret känsla av kontroll – något som en liten skärm och en rad siffror inte kan ersätta. När företag vägrar ta emot kontanter betyder det att äldre människor ställs inför ett ultimatum: anpassa dig till en teknik du inte behärskar eller riskera att stå utan möjlighet att betala.

För långtidssjuka eller personer med funktionsnedsättning kan de digitala systemen bli ännu ett hinder i vardagen. Att behöva logga in med Bank-ID, memorera koder, hantera applikationer och tekniska uppdateringar kan vara en tröskel som gör vardagen onödigt tung. Dessutom gör digitaliseringen beroendet av anhöriga eller vårdpersonal större, eftersom det inte är lika enkelt att låta någon annan betala åt en om varje transaktion kräver personliga koder och en mobil enhet. Kontanter däremot kan man överlämna och använda flexibelt, utan att bryta mot säkerhetsregler eller juridiska ramar.

Ekonomisk kontroll eller skuldspiral?

För låginkomsttagare är kontanterna ofta det enda verktyget som ger verklig kontroll över ekonomin. Att ha sedlar och mynt i handen gör det möjligt att se gränsen: när pengarna är slut, är de slut. Med digitala betalningar är den gränsen mer diffus. Kreditlösningar, delbetalningar och möjligheten att “blippa” bort småsummor gör att skulder kan byggas upp nästan omärkligt.

Banker och betalbolag tjänar stora pengar på detta. Det är ingen slump att kreditkort, snabblån och avbetalningslösningar marknadsförs aggressivt. Den digitala betalningsapparaten gör det enkelt att konsumera även när ekonomin egentligen inte tillåter det. För många låginkomsttagare är kontanter därför inte bara en preferens, utan ett skydd mot skuldfällor. De är ett sätt att hålla fast vid en grundläggande ekonomisk självdisciplin som digitala system underminerar.

Hemlösas och papperslösas osynlighet

För den som inte har en fast adress, ett bankkonto eller giltiga identitetshandlingar blir ett kontantfritt samhälle en direkt utestängning. Många hemlösa lever redan i marginalen, utan tillgång till de digitala verktyg som anses självklara för andra. Utan kontanter förlorar de möjligheten att köpa mat, åka kollektivt eller delta i vardagsekonomin över huvud taget.

Detta gäller även för vissa migranter, papperslösa och människor som av olika skäl inte har tillgång till bankens system. I ett kontantfritt samhälle blir de i praktiken icke-personer – osynliga i den digitala ekonomin, men också i den sociala gemenskapen. Ett samhälle som aktivt stänger ute sina mest sårbara riskerar att förlora sin mänsklighet.

Algoritmer som förstärker ojämlikheten

Problemet förstärks ytterligare av bonusprogram, lojalitetssystem och algoritmbaserad marknadsföring. För den som har råd och möjlighet att delta i det digitala ekosystemet väntar rabatter, förmåner och specialerbjudanden. Men för den som saknar kort, appar och medlemskap blir vardagen dyrare. På så sätt förstärks den ekonomiska ojämlikheten där de mest utsatta får minst tillbaka, samtidigt som deras konsumtionsmönster blir osynliga.

Det betyder att den ekonomiska ojämlikheten inte bara bevaras, utan aktivt förstärks av digitaliseringens logik. De som redan har lite får betala mer, medan de som redan har mycket belönas med ännu fler förmåner.

Ett demokratiskt problem

Det är lätt att se kontanter som en praktisk fråga om betalningssätt. Men i själva verket är det en demokratifråga. När företag och banker tar sig rätten att vägra kontanter, urholkas principen om att euron – i både sedlar och mynt – är lagligt betalningsmedel. Vi riskerar ett samhälle där privata aktörer sätter reglerna för vem som får delta i ekonomin och på vilka villkor.

Det är ett farligt maktskifte. För medan digitaliseringens vinnare ser ökad bekvämlighet och snabbhet, får förlorarna se sin frihet, värdighet och självständighet naggas i kanten. När kontanterna försvinner mister många inte bara ett betalningsmedel – de mister en del av sin medborgerliga frihet.

Kontanter som frihet och trygghet

Kontanter är mer än pengar. De är ett verktyg för inkludering, en garanti för anonymitet och en buffert när tekniken sviker. De är det betalningsmedel som inte kräver smartphone, internetuppkoppling eller kreditvärdighet. De är tillgängliga för alla – oavsett ålder, hälsa eller social situation.

För pensionären som vill känna kontroll över sin vardag, för den skuldsatte som försöker undvika nya fällor, för den hemlöse som behöver köpa en måltid, för den långtidssjuke som inte orkar med fler tekniska barriärer – är kontanter inte nostalgi. De är en nödvändighet.

Ett val för hela samhället

Frågan vi måste ställa oss är enkel: vilket samhälle vill vi ha? Ett samhälle där effektivitet och kostnadsbesparingar sätts framför inkludering och jämlikhet – eller ett samhälle där alla, oavsett livssituation, har en reell möjlighet att delta?

Ett kontantfritt samhälle är inte en neutral utveckling. Det är ett politiskt projekt som riskerar att fördjupa klyftorna och marginalisera de mest sårbara. Och det är vi som samhälle som måste avgöra om det är en riktning vi vill acceptera.

Digitalisering kan vara en möjlighet – men bara om den är frivillig och kompletterande. Kontanter måste finnas kvar som en grundläggande rättighet, en försäkring mot exkludering och ett skydd för våra mest utsatta. Att försvara kontanterna är därför inte att försvara det förgångna. Det är att försvara frihet, jämlikhet och mänsklig värdighet i framtiden.