Miljoner till betong – smulor till kultur

Helsingfors marknadsför gärna sig själv som ”modig”. Modig i arkitekturen. Modig i klimatfrågorna. Modig i jämställdheten. Men när det gäller kultur, stadsutveckling och invånarnas delaktighet förblir modet mestadels en tom slogan. Retoriken glänser, men viljan saknas.

Budgettexterna är fulla av glänsande formuleringar: satsningar på kultur, nya lekplatser, verksamhetslokaler, invånardialog, deltagande budgetering. Allt låter lovande på papper. Men den obekväma frågan lyder: är detta verkliga steg mot en inkluderande, demokratisk och levande stad – eller bara kosmetiska åtgärder som döljer att allt i grunden förblir vid det gamla?

Kultur som ryggrad, inte som dekoration

Kultur är ingen dekoration. Kultur är inte något man klistrar på stadens sida först efter att de ”riktiga” frågorna – trafik, boende, ekonomi – är lösta. Kultur är stadens ryggrad. Den bär människors identitet, formar gemenskap och bygger stolthet över platsen där vi lever.

I budgeten för 2025 finns anslag till konst och kultur, och i dokumenten upprepas hur viktigt det är att få fram spelområden och verksamhetslokaler. Det är i sig en god sak. Men det verkliga eldprovet kommer alltid i kristider: vad prioriteras när ekonomin stramas åt?

Då är mönstret alltid detsamma: kulturen ryker först. Politiska beslutsfattare från höger till vänster lovsjunger kulturens betydelse i sina tal, men när resurserna fördelas blir motorvägsramper, parkeringshus och prestigeprojekt som västmetron viktigare. Miljarder kan rinna ner i betong och asfalt, medan kulturen får smulor.

Pandemin gjorde denna cynism smärtsamt synlig. Teatrar och konserthus stängdes över en natt. Frigrupper förlorade sina inkomster. Frilansare miste sina jobb. Publiken har ännu inte helt återvänt. Föreningar kämpar med ekonomiska sår.

Och stadens svar? Att lämna anslagen oförändrade. Men i dagens läge är stillastående lika med nedskärning. Behovet har exploderat, men stödet står stilla. Varje utebliven höjning skickar samma budskap: ”Om ni inte klarar er själva är det ert problem.”

Det paradoxala är att det var just kulturen som bar oss under pandemin. Digitala konserter, småskaliga evenemang, kreativa nödlösningar – kulturarbetarna visade vägen genom mörkret. Att belöna dem med byråkratiska projektbidrag istället för långsiktigt stöd är ren och skär svek. Om Helsingfors verkligen vill ha ett levande kulturliv om tio år får satsningarna inte bara fortsätta – de måste förstärkas avsevärt.

En stad som menar allvar ser kulturen som kärnverksamhet. En stad som inte gör det reducerar kulturen till dekoration.

Lekplatser, verksamhetslokaler och politisk blindhet

Det är naturligtvis rätt att satsa på lekplatser och verksamhetslokaler. Barn och unga behöver trygga, kreativa miljöer. Men Helsingfors visar gång på gång samma blinda fläck: man bygger gärna nytt, men satsar inte på underhållet av det gamla.

Fråga vilken barnfamilj som helst i de östra stadsdelarna. Många lekplatser är slitna, redskapen föråldrade och personalresurserna otillräckliga. I den här situationen att tala varmt om ”spel- och aktivitetsytor” utan att erkänna underhållsskulden är inte visionärt – det är cyniskt.

Att inviga nytt och klippa band är lätt. Att ta ansvar för långsiktigt underhåll och rättvis resursfördelning är mycket svårare. Ändå är det just där den verkliga politiken avgörs.

Invånardialog – verklighet eller kuliss?

Deltagande budgetering låter radikalt: invånarna får bestämma över en del av stadens resurser. OmaStadi-projektet har testats flera gånger.

Men hur allvarligt tas det? I teorin är det ett steg mot mer direkt demokrati. I praktiken är det en parallellprocess där invånarna får leka med småsummor, medan de stora besluten fattas bakom stängda dörrar.

Det är sant att OmaStadi har finansierat uppskattade projekt – belysning i parker, bättre idrottsytor, gröna satsningar. Men proportionerna talar för sig själva: 8,8 miljoner euro under två år jämfört med hela stadens budget på 4,2 miljarder. En fjärdedels procent. Att kalla det invånarmakt är ett skämt.

Delaktighet som svepskäl

Här måste sanningen sägas rakt ut: ”delaktighet” används i Helsingfors ofta som ett politiskt svepskäl. Invånare bjuds in till workshops, digitala förslag och enkäter. Men när det gäller miljardprojekt väger deras röst alltid lättare än byggbolagens intressen.

Malms flygfält, Träskända, förändringsprojekten i centrum – exemplen räcker till. Invånarna får gärna rita på post-it-lappar. Men när investeringsbudgeten avgörs har byggjättarna, trafikplanerarna och partistrategierna sista ordet.

Så länge invånardialogen inte leder till verkligt politiskt inflytande är den ingen demokrati. Den är en kuliss. Ett demokratiskådespel som håller människor nöjda, men inte flyttar makten en millimeter.

Partiernas roll – vem menar allvar?

Vänsterförbundet och De gröna skriver gärna i sina program om kulturens betydelse och delaktighetens vikt. De stöder kulturstöd, användbara lokaler och inkluderande processer. Det är nödvändigt – men inte tillräckligt.

Problemet är att dessa partier sällan orkar stå upp för sina ord när läget blir hårt. När Samlingspartiet kräver åtstramningar eller Sannfinländarna avfärdar delaktigheten som ”flumprojekt”, blir vänstern och de gröna försiktiga. Hellre kompromissar man än driver frågan hela vägen.

Men kultur och demokrati är inga förhandlingsfrågor. Antingen försvarar vi dem som samhällsprinciper – eller så reduceras de till kosmetiska projekt.

Vad behövs?

Om Helsingfors vill vara en verkligt modig stad krävs tre konkreta steg:

1. Kultur som kärnverksamhet – Kulturbudgeten måste ges långsiktigt skydd. Den får inte urholkas varje gång ekonomin stramas åt. Kultur är lika självklar som skola och sjukvård.
   
   
2. Seriös deltagande budgetering – Summorna måste höjas avsevärt. Minst 5 procent av stadens totala budget ska vara invånarnas att besluta om. Först då talar vi om verklig maktdelning.
   
   
3. Stadsutveckling på människors, inte bolagens villkor – Invånarnas behov av trygghet, gemenskap och kultur måste ställas före byggbolagens intressen. Planeringen måste utgå från människor – inte investerarnas kalkyler.
   

Pandemins skugga över kulturen

När vi talar om Helsingfors kulturliv måste pandemins effekter tas på allvar. Coronakrisen slog skoningslöst mot teatrar, konserthus, fria grupper och föreningar. Biljettintäkterna försvann, konstnärer lämnade sina yrken, publiken har ännu inte helt återvänt. Många aktörer balanserar på konkursens brant.

I detta ljus framträder Helsingfors kulturpolitik ännu tydligare. Att påstå sig ”satsa” men hålla anslagen på pandemins nivå är ingen satsning – det är en nedskärning. Behovet har vuxit, men stödet står still. Varje utebliven euro visar att kulturen behandlas som en kostnad, inte som en investering i återhämtning, gemenskap och mental hälsa.

Kulturen bar oss under pandemin – med digitala konserter, småskaliga evenemang och kreativt trots mot restriktioner. Nu borde staden bära tillbaka. Istället möts kulturlivet av byråkratisk projektfinansiering och engångsåtgärder.

Om vi vill ha ett levande kulturliv om tio år behövs mer än budgetdokumentens ord. Det behövs eftervård som svarar mot de sår pandemin lämnat efter sig.

Vems stad?

I grunden är frågan enkel: för vem byggs Helsingfors? För byggbolag och bilister? För partier som vill visa upp snabba, mätbara resultat? Eller för de människor som faktiskt bor här – barn som behöver lekplatser, unga som behöver kulturella uttrycksformer, stadsbor som vill ha verklig makt över sin egen stad?

Så länge kultur och delaktighet behandlas som dekoration kommer Helsingfors aldrig att bli en verkligt modig stad. Den blir inte modern genom skyskrapor i Busholmen eller nya prestigeprojekt i centrum. Den blir modern när varje invånare upplever att deras röst räknas – och när kulturen inte bara tolereras, utan prioriteras som en självklar del av samhällslivet.

Allt annat är kuliss.