För trygghet, öppenhet och samhörighet – om klädsel som täcker ansiktet i skolor och offentliga miljöer

Vi har byggt vårt samhälle på en enkel men kraftfull princip: vi möter varandra som jämlikar, ansikte mot ansikte. Denna grundtanke är inte bara en poetisk idé – den är en del av det osynliga kitt som håller vårt land samman. I vardagliga möten, på gatan, i klassrummet, på bussen eller i biblioteket finns ett tyst avtal: vi ser varandra, vi känner igen varandra och vi kan lita på att den vi möter är den som han eller hon säger sig vara. Denna ömsesidiga synlighet är grunden för tillit, trygghet och gemenskap.

När denna grund riskerar att eroderas – till exempel när ansikten täcks i miljöer där öppenhet är avgörande – måste vi våga ta ställning. Det handlar inte om att peka ut en viss religion, kultur eller folkgrupp. Det handlar om att försvara gemensamma regler – de som gör vårt samhälle starkt och enat.

I skolor och andra offentliga miljöer där människor möts i vardagen: ansikten ska vara synliga.

Skolan – mer än undervisning

Skolan är inte bara en plats där lärare förmedlar kunskap och elever gör prov. Den är en central arena för social utveckling, där våra barn och unga lär sig förstå varandra, lösa konflikter, samarbeta och bygga relationer. Dessa färdigheter är nödvändiga för att växa upp i ett demokratiskt samhälle – och de förutsätter möjligheten till ögonkontakt och att kunna tolka ansiktsuttryck.

Ansiktet är människans starkaste kommunikationsmedel. På en sekund kan en rynkad panna, ett leende eller en blick förmedla nyanser som tusen ord inte kan ersätta. När ansikten täcks, bryts en central del av mänsklig kontakt – och samtidigt försvagas förutsättningarna för gemenskap.

För lärare och skolpersonal är detta inte bara en pedagogisk fråga, utan också en fråga om säkerhet och ansvar. Ofta är det just genom subtila ansiktsuttryck som en lärare kan se att en elev är rädd, ledsen, sjuk eller mobbad. I ett klassrum där ansikten inte kan ses blir det svårare att reagera i tid och förebygga problem.

I nödsituationer – som en olycka, brand eller konflikt – är det avgörande att snabbt kunna identifiera alla närvarande. Det kan vara skillnaden mellan snabb hjälp och farliga missförstånd.

I skolan ska ansikten vara synliga – för elever, personal och besökare. Detta är inte en bagatell, utan en grundförutsättning för både säkerhet och gemenskap i våra skolor.

Offentliga rum – vårt gemensamma område

Offentliga rum är samhällets vardagsrum. Bibliotek, hälsocentraler, domstolar, kollektivtrafik och myndigheter är platser där människor samlas för att studera, arbeta, söka hjälp, söka rättvisa och delta i samhällslivet. I dessa miljöer lever vi tillsammans över språk- och kulturgränser, oavsett ålder och livssituation.

I dessa sammanhang är ömsesidig synlighet inte bara en fråga om artighet – det är en grundförutsättning för trygghet och tillit. Ett samhälle där anonymitet blir norm i gemensamma utrymmen riskerar att förlora en av sina mest värdefulla tillgångar: den spontana tilliten mellan människor. När vi inte längre ser varandra i ögonen växer misstron, och viljan att lita på främlingar minskar.

Självklart finns det undantag. I nordiskt klimat kräver vinterns kyla ofta skyddande kläder. Vissa yrken kräver skyddsutrustning. Medicinska skäl kan göra det nödvändigt att täcka ansiktet. Dessa situationer är tydliga, praktiskt betingade och tillfälliga. De kan inte jämföras med ett permanent beslut att dölja ansiktet i offentliga möten.

Religionsfrihet – och gemensamma spelregler

Religionsfrihet är en av den finländska demokratins grundpelare. Det betyder att alla har rätt att utöva sin tro, bära religiösa symboler och följa traditioner. Men som med alla friheter finns det gränser när olika grundläggande värden står i konflikt med varandra.

Kravet på synliga ansikten i skolor och offentliga rum är inte ett angrepp på någon tro. Det är en förstärkning av en gemensam regel – en regel som gäller alla, oavsett bakgrund, kön eller religion. Det handlar om samma princip som redan gäller vid passkontroller, körkortsfotografering och säkerhetskontroller. I dessa situationer accepteras regeln utan större debatt, eftersom den är nödvändig för ordning, säkerhet och rättssäkerhet.

Den logiska frågan blir: om detta är nödvändigt i dessa situationer, varför skulle det inte vara lika nödvändigt i de miljöer där vi bygger den sociala tillit som vårt samhälle vilar på?

Integration och samhörighet

Finland är idag ett land där människor från hela världen möts. Detta är en resurs som kan ge kreativitet, nya perspektiv och kulturell rikedom. Men för att detta ska bli verklighet måste vi ha gemensamma normer. Att mötas ansikte mot ansikte är en av dessa normer.

När ansikten täcks blir vardagliga möten som bygger relationer svårare: ett leende på bussen, en vänlig blick i affären, en kort hälsning i trapphuset. Utan dessa små gester blir vi mer anonyma för varandra, och anonymitet skapar distans. Distansen kan i sin tur förstärka ett ”vi mot dem”-tänkande som försvagar integrationen.

Integration handlar inte bara om att lära sig språket eller få ett jobb. Det handlar också om att delta i det sociala livet som jämlik. Det handlar om modet att vara synlig, att delta i det gemensamma och att acceptera de sociala koder som gör vårt samhälle fungerande och enat.

En tydlig och rättvis lag

För att säkerställa öppenhet och trygghet i gemensamma miljöer bör följande regler gälla:

• Synlighet som norm

I skolor, myndigheter, vårdinrättningar, kollektivtrafik och andra offentliga miljöer ska ansikten vara synliga.

• Rimliga undantag
  Undantag tillåts av medicinska skäl, arbetarskydd, väderförhållanden och idrottsutövning.
  
  

• Likabehandling
  Regeln gäller alla – utan undantag för religion, kultur eller kön.
  
  

• Information och dialog
  Införandet sker med tydlig kommunikation, på många språk och genom respektfull dialog med berörda grupper.
  
  

Ett öppet Finland – vår gemensamma framtid

Målet är inte att utestänga, utan att förena. Att bygga ett Finland där vi kan lita på varandra, där våra barn växer upp trygga och där vi möts utan hinder. Ett samhälle där vi kan se varandra i ögonen är ett samhälle med mindre misstro, mer tillit och starkare samhörighet.

Att försvara denna princip är inte bara en politisk fråga. Det är en fråga om vilket land vi vill lämna efter oss. Vill vi ha ett Finland där öppenheten minskar, anonymiteten växer och tilliten långsamt urholkas? Eller vill vi ha ett Finland där människor möts som jämlikar, utan hinder, med respekt och gemensamma spelregler?

Väljer vi att mötas ansikte mot ansikte – för vår gemensamma framtids skull?