Faller Eurovision 2026 under den blåvita flaggan?

På papperet borde det vara underhållning. I verkligheten blev scenen en arena för frågor om bojkott, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och Palestinakonflikten. När en världsstjärna, popmusikens okrönta drottning, stiger upp på scenen i ett land som befinner sig i en långvarig konflikt med sin granne, är själva närvaron redan ett politiskt ställningstagande – oavsett hur mycket arrangörerna vill gömma det bakom konfetti, popkultur och musikens glädje.

I maj 2019 hände något i Eurovision Song Contest (ESC) i Tel Aviv, Israel. Något som inte handlade om glitter, flagghav, modulationer eller poängfördelning. En tävling som European Broadcasting Union (EBU) i åratal kallat en opolitisk musikfest blev plötsligt centrum för årets mest kontroversiella mellanakt: Madonna – superstjärna, ikon, provokatör. På bara några minuter gjorde hon den politiska verkligheten synlig som alltid funnits i ESC men som arrangörerna ständigt försöker dölja. Till skillnad från tävlande stod hon på scen på egna villkor och ifrågasatte därmed den opolitiska kuliss som EBU upprätthåller.

EBU:s ”ingen politik”-princip som strategi

Att EBU gång på gång framhåller att ESC är en ”opolitisk” tävling är i sig självt ett politiskt ställningstagande. När vissa flaggor förbjuds, texter granskas och scenshower kontrolleras, handlar det inte om neutralitet utan om att bevara en noggrant uppbyggd kuliss som ska få tävlingen att framstå som glansbildslik. Politiken fungerar som en ventil: med den avvärjs kritik men också tystas uttryck som hotar arrangörens kontroll över narrativet.

På scen förenade Madonna musik och politiska symboler. ”Like a Prayer” paketerades i mörk religiös ikonografi, ”Future” avslutades med det oundvikliga budskapet WAKE UP på stor skärm. Mest uppmärksamhet väckte det ordlösa ögonblicket när dansare med Israels och Palestinas flaggor på ryggen omfamnade varandra. Episoden visade hur politiska dimensioner kan komma fram även i en kontrollerad kontext.

I Tel Aviv blev det tydligt att denna linje inte bara är en praktisk regel, utan en maktstrategi. När EBU meddelade att Madonnas flaggscen inte var godkänd, försvarade de inte tävlingens ”neutralitet” – utan sitt eget tolkningsmonopol. Principen att ESC är opolitisk framstår därför snarare som ett sätt att reglera vilka uttryck som tillåts och vilka som undertrycks, än som en garanti för opartiskhet.

Madonna hävdade att hon ”aldrig låter en politisk agenda avgöra” var hon uppträder, men försäkrade samtidigt att hon står upp för mänskliga rättigheter och fred. Just i en polariserad miljö är ”neutralitet” en illusion – det är i sig ett ställningstagande. Och hennes särställning på scen gjorde varje gest desto mer betydelsefull.

EBU betonade i efterhand att flaggscenen aldrig hade godkänts och att den bröt mot avtalen. Därmed uppstod den centrala frågan: vems scen är det egentligen? Är den artistens, arrangörens eller värdlandets? När EBU krävde kontroll utövade de samtidigt makt – budskap tillåts, men bara inom strikt definierade gränser.

Reaktionerna delade sig snabbt. För vissa var gesten modig, en nödvändig påminnelse om fred på den glittriga musikscenen. För andra var den hycklande från en världsstjärna, ”popmusikens drottning”, som samtidigt legitimerade Israels värdskap.

Båda tolkningarna är sanna: fredssymbolen kan vara både äkta och strategisk, både konstnärligt uttryck och ett sätt att dämpa kritik. I konflikten mellan Israel och Palestina politiseras varje handling, och varje tolkning färgas av mottagarens perspektiv och hållning.

Illusionen om opolitiska Eurovision Song Contest

ESC 2019 bekräftade en obekväm sanning: alla visuella uttryck, låtval, kameravinklar och till och med tystnad kan bli politiska handlingar i en miljö där politiken redan är närvarande. EBU:s försök att upprätthålla bilden av tävlingen som neutral och opolitisk framstår därför just som en illusion, en berättelse som envist hålls vid liv men som gång på gång spricker när Eurovisionkarusellen snurrar för fullt om våren.

Att hela evenemangets mest minnesvärda ögonblick inte var vinnaren Duncan Laurence, utan två dansare som kramades med flaggor på ryggen, säger mycket. Politiken kör alltid över musiken när verkligheten tränger sig in.

Madonnas uppträdande lyfte den avgörande frågan: kan en världsstjärna både uppträda och protestera, när själva mellanakten redan blir politisk? Hennes show visade att scenen kan användas för att utmana, men också hur arrangören försöker begränsa utrymmet.

Tel Aviv 2019 gav inget enkelt svar, men det visade att EBU:s ”ingen politik”-linje inte alls är neutral. De kan försöka styra bilden – men i mediamaskineriet är det andra krafter som avgör vad som fastnar. Publiken, medierna och aktivisterna formar berättelsen.

Att ESC byggdes efter andra världskriget som ett fredsprojekt gör denna konflikt än mer laddad. Frågan är om EBU kan hålla fast vid sin retorik om ”opolitiskt evenemang”, när medlemsländer gång på gång ställs inför krav från sina publikgrupper och politiker. Madonnas korta men symboliskt laddade framträdande i Tel Aviv borde redan då ha gjort det tydligt att politiken inte bara sipprar in i tävlingen, utan stormar rakt upp på scenen. Kanske var det ögonblicket då illusionen sprack: musikfesten har alltid varit, och kommer alltid att vara, djupt politisk.

Det som just nu sker kring ESC 2026 är något helt annat än den vanliga årliga diskussionen om ballader kontra partyhits. När ett av Big5-länderna, Spanien, öppet deklarerar att de inte deltar om Israel tillåts på scen, är det en vändpunkt: detta är inte längre bara ett kulturutbyte, utan ett tungt politiskt ställningstagande. Beslutet för tv-bolagen att stanna kvar eller dra sig ur speglar Europas moraliska kompass – och påminner om att ESC aldrig kan isolera sig från sin tids konflikter. Minnet av Tel Aviv 2019, när Madonna använde sitt mellanakt för att smuggla in ett politiskt budskap med Israels och Palestinas flaggor, visar hur även arrangörens egna prestigeinslag kan bli bränsle i debatten istället för neutral underhållning.

Och 2019 var det inte låtarna man mindes, inte vinnaren, inte ens showen i sig – utan Palestinakonflikten. Ett ögonblick som krossade illusionen om opolitiskhet och påminde om att musikscenen alltid är en politisk arena. Även om EBU envist hävdar motsatsen.

Varför Israel borde stängas ute från Eurovision Song Contest

Att Israel tillåts fortsätta delta i ESC samtidigt som Palestina aldrig ens har övervägts som möjlig deltagare i EBU avslöjar en oförsvarlig dubbelmoral. Tävlingen har från början framhållits som ett fredsprojekt, men vad betyder det när ett land i långvarigt krigstillstånd får stå på scen och representera ”europeiska värderingar”, samtidigt som dess granne helt stängs ute från möjligheten att ens delta?

Det finns flera skäl till varför Israel borde stängas ute:

1. Människorättsbrott – Israel har länge kritiserats av FN och människorättsorganisationer för ockupationen av palestinska områden, blockaden av Gaza och övergrepp mot civilbefolkningen. Att låta Israel delta i ESC är ett indirekt legitimerande av dessa handlingar.
   
   
2. Politisk exploatering av ESC – Israel använder tävlingen som en form av mjuk makt (soft power), där deltagandet hjälper till att putsa landets internationella image. När EBU tillåter detta med argumentet att ESC är ”opolitiskt”, blundar de i praktiken för kulturens politiska instrumentalisering.
   
   
3. Ojämlika spelregler – Länder som Belarus och Ryssland har stängts ute från ESC på grund av politiska överträdelser och krigshandlingar. Att samma logik inte tillämpas på Israel visar på inkonsekvens och undergräver EBU:s trovärdighet. Varför finns gränsen för vissa men inte för alla?
   
   
4. Palestinas uteslutning – Att Palestina aldrig ens har övervägts i EBU framhäver obalansen. ESC påstår sig bygga broar mellan kulturer, men i praktiken har man dragit en tydlig gräns där bara vissa folk får synas, höras och representera.
   
   
5. Risk för bojkott och splittring – Om Israel tillåts fortsätta delta kan tävlingen förlora sin legitimitet. Redan nu hotar stora länder med bojkott, och Israelfrågan kan bli den spricka som hotar hela tävlingens framtid. Att stänga ute Israel vore inte bara en markering mot pågående människorättsbrott – det vore också ett sätt att bevara ESC som en trovärdig gemensam arena.
   
   

I grunden handlar det inte om att blanda in politik i musiken – utan om att ESC redan är politiserad genom de val som görs. Att tillåta Israel att delta är också ett val, ett politiskt ställningstagande, även om EBU hävdar motsatsen.

ESC 2026 är inte längre bara musik och glitter, utan en spegel av Europas värderingar. Ansvaret ligger inte bara på EBU, utan också på de länder som deltar, vilka har möjlighet – och rätt – att tvinga arrangören att agera. Om EBU inte vågar stänga ute Israel handlar det inte bara om politisk blindhet, utan om att hela tävlingens moraliska ryggrad bryts. I maj får vi se om ESC fortfarande är en gemensam arena eller bara en kuliss vars trovärdighet rasar samman i direktsändning inför en miljonpublik.