EBUs beslut om Israel kan förändra hela Eurovision

Eurovision Song Contest (ESC) har under sin historia kallats Europas största musiktävling, en arena där nationella skillnader kan mötas i kultur och underhållning snarare än i politiska konflikter. På senare år har det dock blivit allt tydligare att tävlingen inte kan frigöra sig från världens konflikter. Frågan om Israels deltagande i Eurovision 2026 i Wien samt EBU:s planerade medlemsomröstning i november 2025 utgör ett av tävlingens största politiska prövostenar. Oavsett utgången kommer detta beslut att forma både Eurovisions framtida identitet och EBU:s trovärdighet som internationell kulturorganisation.

Det politiska trycket ökar

Bakgrunden är välkänd: flera europeiska public service-bolag, bland annat Spanien, Nederländerna, Irland, Island och Slovenien, har öppet hotat med bojkott om Israel tillåts delta i nästa års tävling. För att utesluta ett medlemsland krävs en majoritet på 75 procent, vilket i praktiken innebär att EBU:s medlemskår måste ta ställning i en av organisationens mest känsliga frågor någonsin.

Det politiska trycket är enormt. I många länder kräver civilsamhället att kulturen inte längre kan stå åtskild från geopolitik, utan måste användas som ett verktyg för sanktioner och solidaritet. Här fungerar uteslutningen av Ryssland 2022 som ett betydande prejudikat. Samtidigt påpekar kritiker risken att Eurovision i praktiken kan bli en fortsättning på internationell diplomati – en plats där deltagande länder inte bedöms utifrån musikaliska meriter, utan utifrån utrikespolitiska handlingar.

Paradoxen: Ryssland vs Israel

När Ryssland uteslöts från ESC 2022 var EBU:s motivering tydlig: ett land som för ett ogrundat krig kan inte samtidigt delta i Europas största musikfestival. Beslutet fattades snabbt och med brett stöd från medlemsländerna. EBU betonade då att musiktävlingen inte kan separeras från internationella normer och solidaritet med det land som utsatts för aggression.

När frågan gäller Israel verkar dock samma principer inte gälla. Trots FN-resolutioner, internationell kritik och rapporter om massbombningar av civila mål i Gaza har Israel hittills tillåtits fortsätta tävlingen utan formella sanktioner. I kritikers ögon framstår detta som dubbelmoral: varför anses aggressionen i Ukraina vara värd en uteslutning, men inte aggressionen i Palestina?

Kulturellt utbyte eller imagepolering?

Frågan handlar i grunden om hur Eurovisions kulturella roll tolkas. Är tävlingen en neutral plattform för kulturellt utbyte, även i konflikttider? Eller blir deltagande och synlighet en normalisering, där staten ges möjlighet att framträda som legitim och accepterad aktör, även om den samtidigt deltar i krig eller allvarliga människorättsbrott?

Denna dilemma förklarar också EBU:s interna splittring bland medlemsbolagen. För vissa representerar Eurovision en möjlighet till dialog, ett sätt att upprätthålla kontakter över gränser, även när diplomatiska kanaler är stängda. För andra är själva deltagandet ett politiskt ställningstagande – en polerad fasad som kan legitimera förtryck.

EBU:s trovärdighet på spel

Denna inkonsekvens är ett centralt argument för de länder och rörelser som nu kräver att Israel utesluts. Om EBU inte agerar konsekvent riskerar organisationen att förlora sin trovärdighet. Beslutet att utesluta Ryssland fungerade som ett prejudikat – men nu riskerar detta prejudikat att vändas mot organisationen. Varför skulle publiken eller medlemsländerna uppfatta ESC som en rättvis och neutral arena om liknande fall hanteras olika beroende på politiska relationer eller västliga sympatier?

Förespråkarna för Israels deltagande menar att situationen inte kan jämföras helt: Rysslands invasion av Ukraina sågs som ett hot mot hela Europas säkerhetsordning, medan Israels krig mot Gaza betraktas som en mer regional konflikt. Kritikerna anser dock att skillnaden är irrelevant – i båda fallen handlar det om allvarliga människorättsbrott och att civila utsätts för fara. Om EBU baserar sina beslut på sådana skillnader snarare än universella principer, kan organisationen framstå som politiskt selektiv snarare än konsekvent.

Tävlingsframtiden

Beslutet i november kommer att få omfattande konsekvenser. Om Israel utesluts möter EBU polarisering inom medlemskåren och anklagelser om godtyckligt agerande. Samtidigt kan uteslutningen stärka tävlingens trovärdighet i publikens ögon, som annars kan uppfatta EBU som passiv eller dubbelmoralisk.

Om Israel tillåts delta är risken för en omfattande bojkott hög. Flera länder kan dra sig ur, vilket försvagar tävlingens legitimitet, minskar tittarsiffror och skrämmer bort sponsorer. För värdstaden Wien innebär detta dessutom organisatorisk osäkerhet och ökade risker både för säkerhet och ekonomi.

Ett tredje alternativ är en kompromisslösning – tillfälliga avstängningar, striktare medlemsregler eller reformer av beslutsprocessen. Även här krävs mod att avvika från EBU:s traditionella linje, där kultur och politik historiskt sett har hållits otydligt åtskilda.

Tre alternativ och deras risker.

1. Uteslutning av Israel. Detta skapar ett tydligt prejudikat och skickar en signal att EBU inte accepterar brott mot internationell rätt. Det stärker ESC som en ansvarsfull organisation. Samtidigt öppnar det för polarisering: vilka länder kommer i framtiden att betraktas som diskvalificerbara och vilka inte? Risken för dubbelmoral är uppenbar.
   
2. 
   
3. Tillåta Israels deltagande. På kort sikt undviks intern splittring inom EBU, men priset blir bojkott från flera länder och en trovärdighetskris i publikens ögon. ESC riskerar att krympa till en show för ett begränsat antal länder, vilket underminerar hela konceptet.
   
4. 
   
5. Kompromiss med reformer. Detta innebär att Israel kan avstängas tillfälligt samtidigt som EBU använder krisen för att stärka sina regler. På så sätt kan man undvika både en omedelbar kollaps och intrycket av passivitet. Kompromissen är dock trovärdig endast om den backas upp av ett noggrant utformat reformpaket som tar bort känslan av ett godtyckligt beslut.
   
6. 
   

Behov av regelreformer

Den viktigaste lärdomen av denna kris är att EBU:s nuvarande regler är otillräckliga. I praktiken har organisationen hittills endast haft riktlinjer för vad som får sägas på scenen, i låttexter eller av delegater – men inte vad som händer utanför tävlingsarenan. Resultatet är ett farligt gråzon där beslut kan framstå som politiskt godtyckliga.

Flera reformer behövs:

1. Tydliga kriterier för uteslutning. För närvarande finns ingen lista över vad som utgör “diskvalificerande beteende”. Den nya regelboken bör omfatta allvarliga krigsbrott, systematiska människorättsbrott och ESC används direkt för statlig propaganda. Detta skulle skapa förutsägbarhet och minska risken för godtycklighet.
   
2. 
   
3. Tillfälliga avstängningar istället för permanenta uteslutningar. Precis som idrottsorganisationer kan avstänga länder under konflikter, bör EBU införa tidsbegränsade avstängningar. Detta skapar handlingskraft men lämnar också möjlighet att återgå till normalt läge.
   
4. 
   
5. Koppling till internationell rätt. Ett medlemsland vars land allvarligt bryter mot FN-resolutioner eller beslut från Haag-domstolen bör kunna avstängas. Detta skulle ge ESC en tydligare och mer förutsägbar koppling till internationella normer.
   
6. 
   
7. Ny beslutsmekanism. Istället för att kräva 75 procent majoritet vid nödsituationer bör EBU inrätta en särskild kriskommitté eller tvåstegsprocess där styrelsen först ger rekommendationer som sedan godkänns av medlemmarna. Detta möjliggör snabbare och mer korrekta beslut.
   
8. 
   
9. Ökad transparens. När bojkott eller hot om bojkott uppstår bör medlemsländerna offentligt motivera sin ståndpunkt. Detta minskar risken för slutna korridorsförhandlingar och stärker publikens förtroende.
   
10. 
    
11. Striktare neutralitet på scenen. För att artister och låtar inte ska fungera som politiska budbärare bör EBU skärpa regler för texter och framträdanden. Samtidigt måste det tydliggöras att neutralitet inte innebär blindhet inför väpnade konflikter.
    
12. 
    

Avgörande val

ESC står vid ett vägskäl. Ett beslut att utesluta Israel utan tydliga reformer kan framstå som en enskild politisk handling. Att tillåta Israel delta kan försvaga tävlingens legitimitet. Den enda hållbara vägen framåt är en kompromiss som kombinerar tydliga, tidsbegränsade sanktioner med ett långsiktigt reformpaket.

EBU måste erkänna att ESC inte längre kan leva i en bubbla där musik och politik hålls åtskilda. Just därför måste organisationen utveckla regler som skyddar tävlingen från att utnyttjas för politiska intressen och samtidigt säkerställer att pågående aggressioner inte legitimeras.

Endast genom ett sådant val kan ESC fortsätta vara en trovärdig och betydelsefull musiktävling – en plats där musikens gemenskap inte blir ett verktyg för politisk maktutövning, utan en plattform där Europas kulturella mångfald kan fortsätta att blomstra på riktigt.