Deprimerad i Helsingfors – här är din pysselgrupp

Det finns något verkligt absurt i hur Helsingfors stad – och i förlängningen hela den offentliga vården i Finland – hanterar depression. När någon söker hjälp för en psykisk sjukdom, som i värsta fall kan vara livshotande, möts man av en psykiater som kan skriva en diagnos och eventuell sjukskrivning. Därefter erbjuds de ”vård”: i praktiken ergoterapi, där det handlar om att i grupp pyssla nyckelringar, trycka reflexer, eller dekorera tygkassar eller t-shirts eller alternativt individuell ergoterapi som ger hjälp att strukturera sin vardag, betala räkningar eller handla mat.

Det är i sig inget fel på ergoterapi. Tvärtom kan det vara ett viktigt stöd för många som lider av psykossjukdomar, kognitiva svårigheter eller långvariga funktionsnedsättningar. Men att presentera detta som behandling för olika grader av depression är ett hån. Det är att säga: ”Vi har inget annat att ge dig. Så du får nöja dig.”

Detta är inte vård, det är symptom på ett systemfel – och ett politiskt misslyckande.

Depression är inte brist på att göra

Depression är inte en brist på sysselsättning. Det är inte en tomhet som fylls med att knyta makramé eller limma paljetter. Depression är en sjukdom som påverkar hela kroppen, hela hjärnan, hela livet. Den suger ur orken, gör vardagen till ett hinderlopp, slukar meningen ur tillvaron. Att säga åt en människa i det tillståndet att ”kom och gör en nyckelring så känns det bättre” är inte bara ineffektivt – det är cyniskt.

Politiker talar gärna om att psykisk ohälsa är vår tids stora utmaning. Men när det gäller att faktiskt prioritera resurser till psykoterapi, då blir det tyst – det finns plötsligt inga pengar. Istället skickas patienter in i gruppaktiviteter som mest liknar fritidsverksamhet, och som är för staden billigare. Detta leder också till att staden kan rapportera i statistiken att ”vård erbjudits”.

Här uppstår en paradox som borde skava i varje beslutsfattares samvete: Finland har flera år i rad rankats som världens lyckligaste land i FN:s World Happiness Report – och samtidigt lever tusentals människor i depression, ångest och psykisk ohälsa utan att få rätt vård. Det lyckligaste folket i världen rymmer också några av de mest osedda och otillräckligt behandlade patienterna.

Självmordsrisk – en konkret och djupt allvarlig fråga

Finland hade cirka 765 självmord under 2023, vilket är ungefär 2 per dag. Det motsvarar 13,65 per 100 000 invånare – högre än världsgenomsnittet på 9,15. Av dessa var 567 män (20,44 per 100 000) och 198 kvinnor (7 per 100 000).

Bland personer som skrivits ut från psykiatrisk vård för depression är självmordsrisken extremt hög just efter utskrivningen. Under de första tre dagarna var självskade-/självmordsfrekvensen hela 6 062 per 100 000 personår – 330 gånger högre än i den allmänna befolkningen. 

Detta är inget hypotetiskt problem. Det är akuta, livshotande risker – och det offentliga systemets tigande är ett svek.

Utmattning botas inte med att sova

Ett av de mest missförstådda symtomen på depression är utmattning. Utmattning kan inte sovas bort. Det handlar inte om att vara trött efter en lång arbetsvecka. Det handlar om en trötthet som sitter i själen, i varje cell i kroppen. Att tvinga sig till en grupp där man ska socialisera, pyssla eller ”göra något roligt” blir ofta ytterligare en ytterligare en tyngd i livet.

Riktig vård för depression kräver andra verktyg: samtalsterapi, psykoterapi, ibland medicinering, ibland kombinationer. Framför allt kräver det att patienten blir tagen på allvar. Och här felar systemet totalt.

Är det inte märkligt att vi kan vara världens ”lyckligaste” folk och samtidigt ha ett av Europas högsta självmordstal? Den kontrasten borde ensamt vara tillräcklig för att väcka politisk handlingskraft.

”Liike on lääke” – rörelse är medicinen

Det finns de som talar varmt om devisen ”liike on lääke” – rörelse är medicin. Och det stämmer: fysisk aktivitet kan ha positiva effekter på humör och energi, särskilt som komplement till behandling. Promenader, lätt träning eller yoga kan bidra till små men viktiga ljusglimtar i vardagen för den som har depression. Men det är avgörande att förstå att motion aldrig ersätter psykoterapi eller medicinsk behandling för den som är sjuk på riktigt.

För den som är utmattad av depression blir varje steg en kamp. Att säga åt en människa som inte ens orkar stå upp att ”gå ut och motionera så blir det bättre” är inte bara meningslöst, det kan vara skadligt. ”Liike on lääke” fungerar bäst när den är ett stöd vid sidan av vården, inte som ersättning för den. Den som lider av djup depression behöver professionellt stöd först – samtalsterapi, psykologkontakt och vid behov medicinering – innan fysisk aktivitet kan vara ett verkligt hjälpmedel.

Staden, politikerna och de som arbetar inom vården måste inse skillnaden. Rätt vård innebär att kombinera vetenskapligt prövade behandlingsmetoder med stödjande insatser som rörelse, social gemenskap eller kreativa aktiviteter. Men utan förstärkta resurser till psykoterapi och psykiatrisk behandling är även den bästa motionskursen bara en tom gest. ”Liike on lääke” – men bara när den ges i rätt sammanhang, tillsammans med vård som verkligen botar sjukdomen.

Psykoterapi – bara för den som har råd

Alla vet egentligen vad som fungerar. Forskningen visar klart att psykoterapi är en verksam behandlingsmetod mot depression. Kognitiv beteendeterapi (KBT), psykodynamisk terapi, interpersonell terapi – det finns flera metoder, och de fungerar. Men i Helsingfors, liksom i resten av landet, är psykoterapi i praktiken en lyxvara.

Den som har pengar kan inleda terapi privat. Den som inte har det lämnas åt sitt öde. Folkpensionsanstalten kan bevilja en del stöd, men byråkratin är enorm, väntetiderna långa, och det är långt ifrån alla som orkar ens påbörja processen. Ironiskt nog krävs ofta mer psykisk ork för att få rätt till terapi än den ork man faktiskt har kvar när man är sjuk.

Så skapas en klasskillnad i vården: psykisk hälsa blir ett privilegium för de som har en god ekonomi, medan de sämre belevade och de mest utsatta tvingas nöja sig med nyckelringar och reflexpyssel.

Det politiska sveket

Det här är inte en fråga om enskilda vårdanställda. Psykiatrer, psykologer, sjukskötare och ergoterapeuter gör vad de kan inom de ramar som politikerna har skapat. Men ramarna är felkonstruerade.

Politiker på både kommunal och nationell nivå har i åratal valt att underfinansiera den psykiatriska vården. De har låtit köerna växa, de har blundat för klarhet, de har prioriterat bort psykoterapin. Resultatet: människor går med obehandlad depression i månader, i värsta fall år. Några orkar till slut inte mer. Andra släpar sig fram i en ständig gråhet som aldrig borde behöva vara så långvarig.

Det här är inte en naturkatastrof – det är ett politiskt beslut.

Vi skulle aldrig acceptera samma logik i den somatiska vården

Tänk om samma logik gällde cancer. Tänk om du fick en cancerdiagnos, men istället för behandling erbjöds du en grupp där ni tillsammans kunde måla stenar, sy påsar eller lära er baka surdegsbröd. ”Det kan vara terapeutiskt”, skulle man säga. ”Det ger gemenskap.”

Ingen skulle acceptera det. Ingen politiker skulle komma undan med att kalla det vård. Ändå är det exakt det som sker inom psykiatrin. Skillnaden är att depression inte syns på röntgen, den går inte att mäta med blodprov. Därför behandlas den fortfarande som något minde värt.

Vem tjänar på den nuvarande situationen?

Varför förändras då inget? Svaret är brutalt enkelt: det kostar pengar. Psykoterapi är personalintensivt. Det kräver utbildade terapeuter, långsiktiga insatser, kontinuitet. Ergoterapi i grupp däremot kan hanteras med färre resurser och ger snabbt snygga siffror i verksamhetsrapporterna.

Det är en kortsiktig ekonomi som i längden blir dyr. Obehandlad depression leder till sjukskrivningar, arbetslöshet, somatiska sjukdomar och i värsta fall självmord. Kostnaderna för samhället är astronomiska – både mänskligt och ekonomiskt.

Politikerna vet detta – ändå gör de inget.

Dags att kräva förändring

Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. Att erbjuda ergoterapi som behandling för depression är inte bara otillräckligt. Det är en skymf mot alla personer med mentala problem, en förnekelse av vetenskapen, ett hån mot mänsklig värdighet.

Det behövs en politisk förändring i hur vi ser på psykisk hälsa. Några konkreta krav är självklara:

1. Rätt till psykoterapi baserat på bevis i den offentliga vården – inte bara för den som har pengar eller orkar kämpa mot byråkratin.
2. Utbildning och anställning av fler terapeuter – Helsingfors har resurser, men de måste prioriteras rätt.
3. Förkorta väntetiderna – depression kan vara livshotande. Att vänta månader på vård är att spela rysk roulette med människors liv.
4. Sätt psykisk hälsa på samma nivå som fysisk hälsa – sluta behandla depression som ett fritidsproblem.
5. Satsa på förebyggande och kontinuerlig vård – och säkra övergångarna från slutenvård till öppenvård så att ingen lämnas att hantera självmordstankar ensam efter utskrivning.

Det är en fråga om liv och död

I dag lämnas människor i Helsingfors ensamma med sin depression, med en diagnos på papper och en pysselgrupp som svar. Det är ett politiskt val som kostar liv – och framtida liv riskerar att förloras i tystnad.

Statistiken är tydlig: 765 självmord 2023. Risken är 330 gånger hög i dagarna efter psykiatrisk utskrivning. Hundratusentals riskdrickare med depression. Det är en tryckkokare av mänskligt lidande.

Och mitt i allt detta pryds rubrikerna varje år av att Finland ännu en gång blivit världens lyckligaste land. Det är en bild som döljer en annan verklighet – en verklighet där alltför många lider i tystnad. Denna kontrast är inte bara paradoxal, den är politiskt stötande.

Politikerna måste förstå: varje utebliven terapitimme är en risk. Varje nedskärning är en signal om att psykiskt lidande inte räknas. Varje tystnad är ett svek.

Det är dags att höja rösten. För den som är för sjuk för att orka göra det själv. För den som har förlorats i statistiken. För den som fortfarande väntar på att bli sedd.

Depression botas inte med nyckelringar. Den botas med vård – riktig vård. Och det är politikernas skyldighet att se till att den finns.